Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Goethe och vi. Af Edv. Lehmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
470 EDV. LEHMANN
det i fortsättningen, skulle han kunnat se allt detta genom
omedelbar åskådning; men nu är han tysk och måste ersätta det
som brister i omedelbarhetens gåfva med en motsvarande
tankeprocess, genom en intuition, som sammanfattar allt det
splittrade till en samlad åskådning, i hvilken han nu upplefver det
hela och omsätter sina tankar i känslor. I ett följande bref
(d. 31:a augusti), där Schiller vänder tillbaka till Goethes
intuitiva kraft, tillägger han: »I själfva verket är detta det högsta,
en människa kan göra af sig själf, att det lyckas henne att
all-rnänliggöra sin åskådning, göra sin förnimmelse till lag.
Därefter sträfvar Ni, och i hvilken grad har det icke lyckats Eder!»
Den människoande, som här är skildrad, är icke blott Goethes:
det är den moderna människan, som framträder för Schiller, i
det han betraktar Goethe; den människotyp, som Schiller själf
famlar efter, men måste tillstå, att han aldrig kunde realisera,
så att han blef stående som ett osäkert mellanting (Zwitterart).
Denna nya människotyp, som Goethe väl icke direkt har skapat,
men för första gången uppenbarat i form af en lefvande
människa och som en lysande förebild, det är människoanden i dess
enhet med naturen, människan, som begriper sig själf genom
att förnimma sin egen natur och fatta denna som en del af
världsnaturen. Att på detta sätt förstå sig själf, att se så på
andra, på allt och alla — det är det »moderna», det som nu
ligger oss alla om hjärtat. Individen i dess harmoni med
universum; universum i dess enhet med individen, så att de bägge
bestå genom hvarandra och bägge komma till sin rätt i
hvarandra — det är, om man vill använda en teknisk term, den
korta formeln för Goethes lifsåskådning. Han har därigenom
tecknat en krets, som är större än det socialas och som har
upptagit honom så fullständigt, att han icke kom att draga den
sociala konsekvensen af detta världsförhållande. Andra ha sörjt
därtör; Fichte gjorde det redan inför Goethes ögon, och Carlyle
gjorde det i England i Fichtes anda.
Den moraliska slutsats, som det blef Goethe gifvet att själf
draga, drabbar den enskilda personligheten. Vid en tidpunkt,
då den germanska världen mognat till och längtade efter att
lefva individuellt, fann han formeln för det individuella lifvets
berättigande. Och formeln lyder helt enkelt så: Lef universellt,
så kan du lefva fritt. Om du i din egen natur verkliggör
tillvarons grundlag, så kan du tryggt följa din egen natur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
