Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Goethe och vi. Af Edv. Lehmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Icke heller detta var något nytt; ty formeln är antik och
behärskade stoicismen; men med Goethe har den blifvit ny, blifvit
fri, blifvit lefvande. Det nya var att idealet lefvandegjordes i
konstnärlig frihet, och till grund därför lades en verklig förståelse
af naturen.
Den fruktbärande korsning, som försiggick i Goethe, var
konstnärsnaturens förmälning med naturforskaren. Och hvilken
konstnär! Och hvilken naturforskare! Han som intuitivt har sett
det grundläggande förhållande, dragit den grundlinje, som hela
den moderna biologien rör sig på. I sin skrift om växternas
metamorfos visade han sammanhanget och utvecklingen inom
växtrikets former, och i djurrikets benbyggnad fullföljde han
samma tanke. Hans världsåskådning befruktades däraf: han ser
naturen som en organism och aflöste därigenom 16- och
1700-talets förklaring af världen som en mekanism. Och detta är
hos Goethe, liksom i det moderna medvetandet, hufvudsaken.
Hvad Schiller skrifver i sitt bref kan reduceras till det enda
ordet: Ni tänker och lefver organiskt och lefver på detta sätt
fritt; vi andra kämpa med ett yttre lifs former och tankeformer,
som vi känna oss bundna af, men icke längre respektera.
På det moraliska området, liksom på tankens, hade detta yttre
gestaltat sig som regler, föreskrifter om hvad man skall göra
och icke göra, regler för sanning och för rätt, för dygd och
godt uppförande; regler, som måste läras och inöfvas och som
gällde äfven i den konstnärliga produktionen. Goethe ersätter
regeln med lagen, den som verkar, icke med tvång och i kraft
af ett mandat, utan med det själfklaras rätt. Han är lik de
hedningar, »som hafva lagen skrifven i sina hjärtan». Icke en
sedelag att lyda, men en sedlig natur att följa. Naturen själf
är sedlig, om man blott tager den hel, förstår den efter dess
väsen och anammar den så. Då har man från lagen gått öfver
till evangeliet; då kan man lefva fritt och ha lof till att vara
sig själf.
Och då kan man dikta! Att dikta är att skapa naturen om
på nytt i fri personlig form. Man diktar icke blott med ord:
allt konstnärligt lif är ett sådant skapande. Goethe hade hela
sin ungdom kämpat för att också kunna verka i bildande konst.
Det lyckades honom icke, och han behöfde det icke. Hans
diktning — öfverallt där den är på höjd med honom själf, hvilket
dock blott en mindre del däraf är — är bildande konst: man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
