Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor - Adolf Hedin, utrikespolitiken och neutraliteten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
510 DAGENS FRÅGOR
rysk konflikt. Det var nu som alltid slutsumman af Hedins
storpolitiska utläggningar.
Ty den principiella, deklarerade, permanenta neutraliteten var
Hedins utrikespolitiska universalmedel för de nordiska ländernas
vidkommande. Icke så, att han blindt trodde på medlets ofelbarhet
som fredsgaranti, därtill kände han världen alltför väl. Men han var
orubbligt öfvertygad om, att endast genom att deklarera vår
principiella neutralitet skulle vi »med ens tillintetgöra alla förhoppningar
eller farhågor på ena eller andra hållet om vårt lands indragande i
ett stormaktskrig». Den neutralitet, som proklameras vid själfva
krigsutbrottet, kan aldrig skänka någon trygghet; huruvida den
kommer att respekteras, beror på den dåvarande situationen. Kungör
man däremot sitt lands neutralitet »såsom en oföränderlig, af
regering och folk antagen princip» och sätter man makt bakom orden
genom ett väl ordnadt försvar, då kan man, enligt Hedins fasta
öfvertygelse, känna en trygghet som aldrig eljes, då vänjer man
stormakterna - att betrakta vår neutralitet såsom en af den
internationella politikens fixa punkter».
Vid 1899 års riksdag framförde Hedin sitt bekanta förslag om
förhandlingar angående aftal mellan Sverige, Norge och Danmark om
en samfäld neutralitetsdeklaration. I den utförliga motiveringen
finnes Hedins neutralitetsprogram framlagdt. Han afvisar utan tvekan
tanken på den stormaktsgaranterade neutraliteten; »garantien är stum,
när det egna intresset talar», yttrar han och framhåller tillika, att
blotta skenet af en garanti i vissa fall kan vara farlig. I motsats
till denna pappersneutralitet sätter han den verkliga, principiella
och permanenta» neutraliteten, hvars utmärkande egenskaper nyss
berörts. För Hedin står det tydligt och klart, att de skandinaviska
staternas inträde i de ständigt neutralas led skulle betraktas som en
verklig fredsgaranti, önskligt i »Europas allmänna intresse». Hau
åberopar Belgiens och Schweiz’ exempel och framhåller (vid
motionens behandling i kammaren) särskildt, hurusom det neutrala
Belgien, förr ett af Europas förnämsta slagfält, nu förvandlats till »en
fredsoas». Lyckligt att han slapp upplefva året 1914!
Hedins neutralitetsmotion föll; det var, som Spångberg tidigare
framhållit, framför allt den politiska skandinavismen i förslaget,
som riksdagen ej ville vara med på. Men tanken uppgaf Hedin
aldrig. Han var fast öfvertygad om, att en neutralitetsförklaring vore
det säkraste medlet att förhindra all slags allianspolitik, hvarje
svenskt försök att leka storpolitik. »Allianspolitik för dem, som ej
äga en tillräckligt ’lång sked’ för att gifva sig i lag med de
stormäktige är äfventyrspolitik>, skref Hedin 1899, och denna i och för
sig förståndiga sentens fick hos honom täcka motståndet mot mycket,som
föga gör skäl för namnet »äfventyrspolitik». Tanken går emellertid
ofta igen i de uppsatser af Hedins hand, som samlats i den nya
volymen. Vare sig han diskuterar utrikesärendenas behandling eller
försvarsfrågan, får han alltid tillfälle att varna mot alliansprojekten
och erinra om några rader från Shakespeare, som syntes hononi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
