Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 27. 5. 1918 - Storpolitiska kejsartelegram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som vill ägna de märkliga aktstyckena en allvarligare granskning bör
emellertid taga del af dem i dubbelhäftet 6—7 (febr. 1918) af René
Puaux’ Les études de la guerre (Paris, Payot, 3 fr.), där de
återfinnas både i sin engelska originallydelse och i fransk öfversättning
med detaljerade, om också vederbörligen ensidiga kommentarier.
Naturligtvis är tankeutbytet mellan de båda kejsarna endast
styckevis bevaradt i denna samling. Först och främst saknas alla dem
emellan växlade bref, till hvilka ofta hänvisas i telegrammen, och
äfven i serien af dessa finnas af allt att döma betydande luckor. Är
det alltså endast enstaka glimtar, som dessa afslöjanden ge, bör å
andra sidan erkännas, att de kasta sitt ljus öfver rätt ansenliga
hittills fördolda partier af de ifrågavarande årens diplomatiska historia.
I regel helt enkelt undertecknade »Willy» och »Nicky», äro telegrammen
alltigenom hållna i en utprägladt personlig, rentaf kamratlig ton, och
de båda korrespondenternas olika naturer framträda också klart. Det
innebär därvid ingen öfverraskning, att kejsar Vilhelm framstår som
den ledande i förhållande till den stackars af japanerna, de inre
rörelserna i Ryssland och äfven sin med alla sina vänskapliga råd och
förslag onekligen något påträngande motspelare hårdt klämde tsaren.
Äfven frånsedt dessa oafsiktliga bidrag till de båda hufvudpersonernas
själfkarakteristik är det åtskilliga fakta, som här komma i dagen eller
i klarare belysning, medan vid sidan däraf också nya problem
uppdyka. Man fäster sig vid kejsar Vilhelms — med en sträng neutralitet
knappast fullt förenliga — öfversvallande, om också kanske ej alltid
så oegennyttiga välvilja mot Ryssland under kriget med Japan, hans
råd att på den nyinrättade duman lägga ansvaret för fred eller
fortsatt krig, hans omdömen om kung Edvard, stundom »uncle Bertie»
benämnd men stundom ock »the arch-mischief-maker of Europe», och
äfven Balkanfrågan och Rysslands förhållande till Österrike skymta i
intresseväckande antydningar.
Det märkligaste afslöjandet gäller emellertid kejsarens försök att
binda Ryssland vid Tyskland genom en formlig allians och sedan
inför det fullbordade faktum tvinga Frankrike att ansluta sig. Man
måste härvid hålla i minnet den från maktgrupperingen vid
krigsutbrottet i mycket afvikande världspolitiska konstellationen vid slutet
af 1900-talets första lustrum. Motsättningen mellan Tyskland och
England hade visserligen redan då utvecklat sig till en af de
bestämmande politiska faktorerna, men dess inverkan på de öfriga makternas
hållning var ännu långt ifrån stadgad. Den engelsk-franska ententen
beseglades ju först genom fördraget af den 8 april 1904, som närmast
framträdde som ett försoningsverk, lämnande åt England fria händer
i Egypten och åt Frankrike i Marocko; och Ryssland, Frankrikes
allierade, utkämpade just sin hårda och olyckliga strid mot det med
England nyss förbundna Japan. Det var i en sådan situation, som
kejsar Vilhelm i oktober 1904 först framkastade sitt projekt om en
tysk-rysk-fransk sammanslutning med spetsen riktad mot England och
Japan. Det skedde just samtidigt med att Doggerbank-affären hotade
att framkalla öppen brytning mellan Ryssland och England, och under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
