Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Litteratur - Hvem har först öfversatt Nya Testamentet till svenska? Af Hjalmar Lindroth - Natan Lindqvist: Studier öfver reformationstidens bibelsvenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 443
Petris stil vore dessutom ganska lätt igenkännlig. I samma riktning
har Aksel Andersson uttalat sig i sin inledning till ett nytryck af en
af Olavus Petris skrifter. En motsägande röst har dock låtit sig
förnimma. Richard Steffen tyckte sig (1893) i Nya Testamentet af 1526
tvärtom igenkänna Laurentius Andrews språk; och han drog ur
testa-mentsöfversättningen fram ett par karakteristiska språkformer hvilka
han förmenade tillhöra Laurentius Andrese men vara främmande för
Olavus Petri. Sin kännedom om den förres språk hämtade han ur
den enda skrift af Laurentius Andrese som man då kände till,
»undervisningen» Om Troona och godha gerningar; Olavus Petris språk och
stil menade man sig tillfyllest kunna studera framförallt i dennes
många tryckta arbeten, den värdefullaste skatten (näst Bibeln själf)
i vår reformationslitteratur.
Och det är ju uppenbart, att den vägen måste man gå, om
problemet skall på allvar lösas. Man måste anställa en noggrann
jämförelse mellan dessa tre »språk»: Laurentius Andrews, Olavus Petris
och 1526 års Nya Testamentes. Men förutsättningen för ett
betryggande resultat härvidlag är, att man verkligen vet, när man har de
båda förres oförfalskade språk framför sig, och att man har något
så när rikligt sådant material. Dessa förutsättningar ha hittills icke
förefunnits, och i den mån de det gjort ha de ej tillgodogjorts.
Det är här det nya arbete griper in, på hvars tillvaro
uppmärksamheten med dessa rader skall fästas, Natan Lindqvists Studier
öfver reformationstidens bibelsvenska. Arbetet är en
doktorsafhandling, med en framställning och en apparat som säkert
afskräcka hvarje lekman. Men då resultatet angår allmänheten, blir
det en fackmannaplikt att låta denna få del däraf i lättsmältare och
öfverskådligare form.
Förf. har först underkastat språkformerna i 1526 års Nya
Testamente en fristående, synnerligen tidsödande undersökning. Han har
då funnit, att dessa icke visa enhetlighet och stadga hela
öfversättningen igenom. I de första »böckerna» råder ganska stor växling
och regellöshet, och först så småningom — i stort sedt från och med
Galaterbrefvet — träffas en fast rättskrifning, ett fast formsystem och
öfver hufvud ett enhetligt språkbruk. Först så småningom har
arbetat sig fram hvad Lindqvist kallar Nya Testamentets »normalspråk».
Här har tydligen en målmedvetet reglerande vilja stått bakom, som
till en början varit osäker i åtskilliga punkter eller ej ensam fått
råda, men som så småningom funnit och genomdrifvit en norm.
Detta normalspråk är inte ett arf blott från det äldre språket
(fornsvenskan). Det bör då, homogent till sin byggnad som det i stort
sedt är, väsentligen återspegla den ledande »redaktörens» eget språk.
Härefter går förf. till en lika omsorgsfull undersökning af
Laurentius Andreaes språkbruk. Och då är han i den nya, gynnsamma
belägenheten att icke behöfva hålla sig i första hand till den ofvan
nämnda tryckta skriften. Tre bref, ett från 1508 och två från 1527,
voro sedan några år af professor von Friesen konstaterade såsom
egenhändigt skrifna af Laurentius Andrese, hvartill kom ett från 1525,
30. Svensk Tidskrift 1918.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
