Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 17. 12. 1918 - Grefve Karolyis besvikelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
614 DAGENS FRÅGOR
man sig skönja, när Rosika Schwimmer efter en tripp till Schweiz,
där hon sammanträffat med framskjutna amerikanska damer och
herrar, i nationalrådet gaf vissa hoppfulla meddelanden. Det vore
osanning, att ententen gifvit andra nationer bindande löften
beträffande ungerskt område, enskilda politiker hade gifvit sådana löften
utan att vara därtill befullmäktigade. Resultatet af
fredsförhandlingarna skulle emellertid bero på om Ungern kunde finna en
tillfredsställande uppgörelse med sina icke-magyariska folk. Om Kroatien
kunde naturligtvis ej mer talas, men det öfriga Ungern blefve kanske
icke stympadt. Detta var frukten af Rosika Schwimmers
femdagars-mission i Bern.
Trösten var icke alltför stor. Och dock behöfdes nu bättre än
någonsin en provisorisk trygghetsformel. Samtidigt med att
krigsministern Bela Lindner i Belgrad underskref stilleståndsfördraget,
framträdde rumäniska nationalrådet med fordran på ungefär en tredjedel
af hela Ungern eller 26 komitat. Därtill så de 18, som tjeckerna
ville inkorporera med sin unga stat. Se här ett knytnäfsslag mot
de wilsonska principerna, ropade den ungerska pressen, i hvars
spalter trängdes protestresolutioner från olika menigheter i Slovakiet och
Siebenburgen. Men från motsidan åberopades med samma styrka
wilsonska principer som stöd för »knytnäfsslagen»!
Att föra skildringen vidare har sina vanskligheter, då det knappt
någonstädes blir möjligt att sätta punkt. Från ungersk sida har
stilleståndsfördraget åkallats som moraliskt värn mot tjeckernas och
rumänernas anspråksfulla annexionism, men ententen, som nu låtit
västmaktstrupper inmarschera i Budapest, vidtar uppenbarligen inga
åtgärder för att stäfja det ofog, som öfvas af Ungerns »fiender».
Jaszis förhandlingar med rumänerna strandade i midten af
november. Diskussionerna med Masaryks och Kramarz’ tjeckiska regering
fördes till att börja med i en lugn ton. Så fastslogs det, att de
tjeckiska kårerna icke lossat ett enda skott, hvilket visserligen snart nog
blef en antikverad uppfattning. Jaszis nya konferenser med den
tjecko-slovakiske gesanten doktor Milan Hodzsa syntes emellertid leda
till ett modus-vivendiaftal beträffande Slovakiet: ungerska regeringen
skulle lämna makten därstädes åt det slovakiska nationalrådet mot
det att såväl ungerska som tjeckiska anspråk höllos öppna till
freden. Men då kom vid ingången af december ett dunderslag i form
af en desavuering från Prag af de modaliteter Hodzsa gått in på.
Senare har under det franska krigsbefälets bemedling aftal träffats
om de tvistiga områdenas utrymmande af ungrarna, för hvilka
uppgörelsen emellertid näppeligen torde beteckna någon framgång.
Grefve Mikael Karolyi, ententens en gång så förtröstansfulle vän,
har den starkaste anledning till pessimism. Väl har det egentliga
Ungern genomfört sin omhvälfning utan störande anarki, och detta
är särskildt mot bakgrunden af hvad världen bevittnat på annat håll
en stor och hugnesam sak för den närmast ansvarige statsmannen.
Men i öster tränga rumänska trupper öfver stilleståndsfördragets
de-markationslinjer. I väster bryta sig ungerska, tysk-österrikiska och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
