Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 1. 10. 1920 - Tiszas mord och Stephan Friedrich - Eckardsteins memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DAGENS FRÅGOR 435
verken. Under återresan kom budskapet om krigsutbrottet; Friedrich
och Kårolyi internerades några månader i Frankrike och knöto
därunder starka personliga band. Båda kommo senare att i Ungerns
historia sätta djupa spår. Båda kastades till makten av en
revolutionstids välvningar och båda stupade ned från krönet. Ty mänskligt
att döma är Friedrichs roll i ungersk politik utspelad, ehuru det
juridiska ansvaret för hans hållning vid Tiszas mord icke
ifrågasattes av den militära domstolen, när denna efter trettioen dagars
spännande vittnesförhör och ytterligare en veckas förhandlingar i mitten
av september skred till avgörandet. Krigsrättens utslag löd på
dödsstraff tör Stefan Dobö och Tibor Sztanykowsky samt femton års
tukthus för Alexander Hüttner. Men den militäre åklagaren,
majoraudi-tören Sztupka, hade i sitt sista stora anförande med styrka hävdat,
att det moraliska ansvaret för mordet ytterst ligger hos det
revolutionära nationalrådet, alldeles särskilt hos de tre medlemmarna Kéri,
Fényes och Friedrich.
I den över alla bräddar svällande floden av tyska
memoarer från senaste decennierna komma säkerligen
Lebenserinnerungen und politische Denkwiirdigkeiten av
Hermann Freiherr von Eckardstein att tilldraga sig en alldeles
särskild uppmärksamhet. De äro synnerligen roande genom det
kalei-doskop med bilder av framskjutna personligheter och brokiga
scener, som här sättes för läsarens blick. Därtill och framför allt äro
de rika på politiska upplysningar av vikt. Slutligen är deras
kritiska tendens mot den fallna regimen i Tyskland så utpräglad, att de
till stor del verka som den våldsammaste anklagelseskrift.
Författaren har haft sällsynta möjligheter att se och iakttaga.
Från att vara en käck kyrassiärlöjtnant blev han av Bismarck
indragen i den diplomatiska karriären, giorde där den vanliga
banan och hamnade slutligen år 1891 i London, där han sedan
tillbragt sin mesta tid, än i formell tjänst, än i den frie gentlemannens
mera subsidiära ställning till sitt lands ambassad. Han förstod i
det längsta att stå på god fot både med den mäktige grå eminensen
Fritz von Holstein och med Bismarckoppositionen, att vara persona
gråta hos såväl kejsar Wilhelm som hans onkel kung Edward.
Vilket onekligen angiver en personlig habilitet, som utgör ett ingalunda
föraktligt plus för en praktisk diplomat. Under ledning av den
kloke tyske ambassadören greve Paul v. Hatzfeldt samt kanske ej
mindre genom sina personliga relationer till Londonsocieteten blev
Eckardstein en ivrig vän av tysk-engelskt samförstånd och inlade
en av allt att döma ganska betydande förtjänst på att undanröja en
del av de små men alltid särdeles inopportuna slitningsanledningar,
vilka oupphörligen försvårade relationerna mellan London och
Berlin. Om härtill lägges, att det tidsrum, som han nu skildrat,
omspänner åren från Bismarcks avgång till den första Marockokrisen,
skall man förstå, att hans berättelse måste vara rik på intressanta
drag både om det politiska spelet och om de tyska och engelska
Eekardsteins
memoarer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
