Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 1. 10. 1920 - Eckardsteins memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430 DAGENS FRÅGOR
förgrundsmän, med vilka han stod i intima förbindelser. I själva
verket kommer man genom hans memoarer ofta händelsernas insida
betydligt närmare än vad förut varit fallet.
Allt detta skulle kunnat göra dessa memoarer till en med
obetingad tillfredsställelse mottagen historisk källskrift. Vi skulle med
livligt intresse tagit del av alla det personliga umgängets skiftningar
mellan suveränerna, och vi skulle i hög grad senterat de lustiga
historietterna om politikens, den förnäma societetens och finansens
celebriteter. Än mera skulle vi naturligtvis intresserats av de
tydligen mycket välgrundade redogörelserna för uppriktiga engelska
försök till närmanden, vilka negligerats eller tillbakavisats från tyskt
håll. Eckardstein skulle, i korthet sagt, blivit en samtidshistoriker
av rang och hans ord skulle vägt mycket tungt mot de forna
makthavarna, om han kunnat nöja sig med att kyligt berätta. Att han
gått därutöver och velat hårt döma Tysklands anden régime är
ledsamt för läsaren, ty det rubbar något förtroendet, men ledsammast
för honom själv, som härigenom hart när verkar denunciatör. Ibland
är det som om Russells berömda Gollections and Recollections
svävat för hans inre blick, när han nedskrev sina minnen, men han
har icke kunnat bevara den engelske politikerns kultiverade skepsis,
som med en kylig sympatisk opartiskhet ser på sitt persongalleri,
utan han faller oupphörligt in i en mästrande ton som till på köpet
icke låter äkta.
Det var ett historiskt ögonblick av sällsynt räckvidd, när lord
Salisbury i augusti 1895 anmält sitt besök på Hohenzollern i Cowes,
för att direkt med den tyske suveränen diskutera möjligheterna av
de båda stormakternas samarbete i Orienten. Att den ädle lordens
farkost genom maskinskada försenats, och att kejsaren mottog det
brittiska rikets premierminister snävt, nästan som en olycklig
föredragande, vilken försummat rätta tåget till Potsdam, den episoden
kommenterar sig själv, etsar sig i minnet bland hävdernas
försummade tillfällen. Varje ord till utläggning eller kritik är bortkastat,
verkar tadelsjuka, där faktum självt bringar den vassaste kritiken.
Icke mindre avgörande var det anbud, som Chamberlain och hans
närmaste vänner i kabinettet strax efter nyåret 1901 gjorde till en
tysk-engelsk allians. Saken är känd förut, och det var under
krigets första år en av den officiella tyska apologetikens kinkigaste
uppgifter att i någon mån nöjaktigt förklara, varför anbudet avslogs.
Eckardstein låter oss djupare än förut blicka in i såväl engelsk som tysk
tankegång. Men varför har han fallit på den olyckliga idén att för
hundrade gången upprepa sina stereotypa utfall mot Holsteins
»Schrul-lenhaftigkeit» och mot »das Berliner Kleinvieh»? Där kommer in
en personlig ovilja, som för vederhäftighetens skull bort vara
alldeles bannlyst.
För övrigt nödgar han läsaren till spörsmålet: hur skulle dessa
memoarer sett ut, om kriget slutat annorlunda? Gång efter annan
antecknar han vid de egna telegram och rapporter, som han
avtryckt, att de ju icke klart ange hans personliga uppfattning, enär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
