Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 1. 10. 1920 - Valen och deras konsekvenser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 449
mentariska systemet skulle ju vara den rent automatiska framkomsten
av en regering, stödd på den av »folkviljan» korade majoriteten
inom Andra kammaren och stark i sin känsla av folkets förtroende.
Situationen är särdeles lärorik för bedömandet av i vad mån denna
liberala ideologi, för vilkens seger vårt land under så många år oroats
av författningsstrider, har någon grund i den nuvarande politiska
verkligheten. Att det härvidlag icke varit så vidare väl beställt visade
redan Karl Staaffs många bekymmer att genom »hoppande
parlamentarism», »sockerparlamentarism» m. fl. mer eller mindre
sinnrika formuleringar överskyla det nakna faktum, att svensk politik
icke ens under liberal egid kunde inordnas i det system, för vilket
den gamla Verdandi-kretsen rivit upp himmel och jord här i landet,
när det redan var på retur i den övriga världen. Och senare
erfarenheter från regeringsbildandet peka i alldeles samma riktning.
För närvarande har man kommit så långt, att den politiska
barometern i skrivande stund visar på en ny variation av den gamla
ämbetsmannaregeringen, en regering av »nouveaux hommes» utanför
de inre partipolitiska konstellationerna, således den rena negationen
av all parlamentarism.
Intet parti har ju majoritet i Andra kammaren. Spåren efter det
förra vänsterblocket förskräcka vänsterns egna. Liberalerna, som
helt nyligen drevo »tyngdpunktsparlamentarismens» lära, tydligen
beredda att efter en moralisk seger vid valen över både höger och
socialdemokrater träda till styrelsen, synas förklarligt nog ej längre
reflektera. Bondepartierna vilja för ingen del ha något med
regerande att skaffa. Om socialdemokraterna måste å ena sidan sägas,
att de faktiskt alltjämt utgöra det största partiet, vidare, att deras
regering, som aldrig varit parlamentariskt sett oklanderlig, endast till
graden och icke till arten undergår någon förändring, om den
fort-sättes, och slutligen, att i Ålandsfrågan ju föreligger ett moment, som
åtminstone tillsvidare skulle kunna tala för den sittande ministärens
kvarstannande. Å andra sidan lär det aldrig kunna borttolkas, att
valutgången innebär ett tydligt misstroendevotum från landets sida mot
socialdemokraternas ministär. Hr Branting och hans kolleger torde
även känna på sig, att den i Andra kammaren faktiskt representerade
konservatismen gör doktrinen om det »största partiet» illusorisk.
Och framför allt tillåter ej opinionen inom de djupa leden ett
alltför vittgående experiment med en socialistisk ministär, som sitter i
direM strid mot den tidigare parlamentariska bekännelsen — därom
vittnade oförtydbart förhandlingarna vid den senaste
socialdemokratiska partikongressen. Vad högern beträffar kan den sannerligen icke
ha någon åhåga att under nuvarande förhållanden fatta rodret; den
har ej heller att påräkna en så lojal medverkan från övriga partier,
att en sådan uppoffring av partiets intressen skulle kunna anses
motiverad med hänsyn till rikets krav. Att en högerregering skulle strida
mot de parlamentariska principerna är utan vidare uppenbart, oaktat
den strömkantring inom allmänna opinionen, som givit sig ett uttryck
i valresultatet.
Med parlamentarismens teorier kommer man alltså i denna situa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
