Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Svenskfinlands ensamhet. Av Arvid Mörne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKFINLANDS ENSAMHET 507
dessa tankegångar oreserverat, såvitt deras opinioner framträda
i talen. Rosell sammanfattar sin och de andra rikssvenskarnas
uppfattning i förordet: »I ett land, der den egentliga bildningens
enda organ är ett till hela sin art och karakter annat språk än
det, som lefver på folkets läppar, kan visserligen finnas en hög
grad af bildning; men denna bildning är icke folkets, icke
nationens». Och vid avskedet i Åbo yttrar han: »Dessa dagar
hafva försvunnit som minuter, de hafva flytt som en skön dröm.
De hafva dock, hoppas jag, för oss icke gått förlorade. De
hafva varit tillräckliga för att gifva oss en erfarenhet, hvilken vi
med glädje skola hembära till vårt fosterland. Om jag i få ord
vill uttrycka denna vår erfarenhet, så är hon helt enkelt den,
att I ären — Finnar, Finnar i själ och hjerta! Finnar i lif
och död!»
Längre fram i tiden märkes i Sverige ett stegrat finlandsintresse,
när Bobrikov inleder den ryska förtryckspolitiken, men som
envar vet spelade tanken på Svenskfinland icke heller då
någon nämnvärd roll. Under loppet av 1860—90-talen uppvisar
skönlitteraturen givetvis en hel del dokument av betydelse för
vår undersökning. Av de lyriska finna vi ett urval i Ruben G:son
Bergs skrift Finland i Sveriges diktning (1903), som för resten
meddelar finlandsdikter ända från 1808. Vi se, att sympatierna
fortfarande gå tillbaka till den historiska grunden, till Runeberg
och Topelius och det finska landet, sådant man skådar det i
poesiens dagrar. Härtill kommer medkänslan för Finlands
fattigdom, varom nödåren ge handgripliga påminnelser. »Paavo
och Paavos gumma» (Heidenstam) äro det »finska» landskapets
förgrundsfigurer. Hur finsk-finländskt betonade de rikssvenska
sympatierna äro, framgår även därav att de sverigessvenska
skalderna fortfarande röja en stark förkärlek för ordet Suomi,
vilket de finlandssvenska både av språkligt-estetiska och nationella
skäl småningom upphört att bruka. Sålunda kallar Axel Åkerblom
i Dikter av år 1890 Finlands skär (de till största delen svenska
skären!) för »de suomiska skär».
Dock finnes det ett par poetiska vittnesbörd om att man i
Sverige värmts av tanken, att svenska språket lever och vårdas
i Finland. Redan år 1861, vid nordiska festen i Lund, hade
A. Th. Lysander i en finlandsdikt utropat: »hell den, som talar
vårt fädernemål!». Och 1882 skriver Axel Lundegård:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
