Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 8
- Svenskfinlands ensamhet. Av Arvid Mörne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dock ännu ha vi kvar ett minne
Af en kultur, som var gemensam:
Ett språk att vårda och att akta.
Må det bli klart för svensk som finne:
I andens strid står han ej ensam,
Så länge vi det minnet vakta.
Den strofen pekar framåt mot nya tider.
Alltså: om vi trodde oss i det förgångna kunna uppvisa en i
vidare kretsar utbredd känsla av samhörighet med Finlands
svenska befolkning, så blev vår besvikelse stor. Vi letade efter
något som icke finns. Den historiska utvecklingen har lagt sig
i vägen för en sådan andlig samfärdsel mellan Sverige och
Svenskfinland, som skulle ryckt in det senare landet inom
området för sverigesvenskarnas kunskap och intresse.
Vi måste framför allt fastslå detta: Sverige har icke behövt
Svenskfinland. Vidare, när för en gångs skull en finländare,
Arwidsson, gör ett inlägg i svenskt kulturarbete på ett område, där
den östsvenska allmogekulturen borde erkännas betyda någonting
för Sveriges folk, blir denna insats av mycket ringa värde
ur den förevarande synpunkten. Vad hade det icke betytt, om
Arwidsson utgivit ett urval av de vackraste åboländska, nyländska
och österbottniska folkvisorna med landskapsbeteckningar! De
skulle ha mottagits i Sverige som svenska, påminnande våra
stamfränder om de gamla svenska bygder, från vilka de voro hemma.
Vi veta, vad en enda dikt i senare tid, Modersmålets sång,
har betytt för kännedomen om Svenskfinland.
Att Arwidsson såg sakerna ur alldeles andra synpunkter, var
naturligt. Han var den förste målmedvetne bäraren av de
finskhetstankar, vilkas tid måste komma. Finskheten har som den stora
eken i sagan fyllt ett helt århundrade i Finlands liv, kvävande
i sin skugga allt svenskt, som tillika varit folkligt. Ingen av
de få finländare, som mäktat göra sig hörda i Sverige, har känt sig
som finlandssvensk, som samhörig med folket i de tusen
skärens land.
Namnet Svenskfinland har i det förflutna lika litet varit i
bruk som namnet Åboland. Våra skärgårdsbygder i sydväst —
geografiernas »finska» skärgård — ha uppfattats som en del
av landskapet Egentliga Finland, vars namn om något bär finsk
färg. Och det språkbruk, på vilket August Sohlman anmärkte
redan i förra seklets mitt, har upprätthållits av oss själva intill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:23:37 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1920/0514.html
