Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 7. 1. 1924 - De engelska underhusvalens resultat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 65
den fördelen framför de bägge andra, att det är det enda, som kan
påtaga sig regeringsansvaret utan att bortsvära någon av sina
principer. Man spårar lätt i detta resonnemang en viss likhet med våra
svenska liberalers älsklingssats, att varje regering nu för tiden här i
landet måste driva liberal politik.
En med Poilards besläktad tankegång möter i Asquiths översikt
över läget i det ovan citerade talet den 18 december till den liberala
underhusfraktionen. Han gjorde däri gällande, att hans parti var det
enda, vars politik väljarekåren ej avgjort och hånfullt förkastat och
att det därför, vem som än sutte vid regeringsmakten, verkligen
behärskade situationen, om det förstode att spela sina kort. Likaväl
som arbetarpartiet i en kort förut antagen resolution avsvor även
Asquith koalitionstanken. Det liberala partiet stode fritt och ämnade
till fullo bevara sin handlingsfrihet. »Vi ämna ej bli flygel eller
annex till något annat parti, och som en första förutsättning för att
kunna vara till nytta skola vi, hoppas jag, vårda och ej för ett
ögonblick kompromettera eller åt någondera hållet riskera vår ofjättrade
frihet och vårt ovillkorliga oberoende » Han lämnade därjämte den
viktiga upplysningen, att han ej ämnade »röra ett finger» för att
förlänga den nuvarande ministärens liv, vilket med andra ord betyder,
att liberalerna ämna rösta för det förslag till misstroendevotum
Ramsay MacDonald under adressdebatten framlägger för att fälla
ministären Baldwin. Därav följer, att enligt allmänt erkänd
konstitutionell praxis MacDonald såsom den segrande oppositionens ledare
får i uppdrag att bilda ministär. Från arbetarpartihåll har redan
meddelats, att man trots sin minoritetsställning ämnar våga försöket
och i handling demonstrera sin regeringsduglighet. I övrigt är
taktiken ej i detalj bestämd, men av partiofficiösa uttalanden framgår,
att man ämnar bilda en ren arbetarpartiministär, från dess
arbetsprogram utesluta såväl capital levt/ som socialiseringen samt efter
kort tid, när ett lockande valprogram och en rad bland massorna
populära regeringsåtgärder hunnit bearbeta stämningen, vädja till
väljarna med uppnående av fullt regeringsduglig majoritet som
valstridens mål.
Här skilja sig emellertid deras taktikplaner från Asquiths och Lloyd
Georges. Arbetarpartiets ledare förutsätta, att även en socialistisk
premierminister skall åtnjuta vad som kallats den brittiske
premierministerns viktigaste privilegium, nämligen att själv välja ögonblicket
för en parlamentsupplösning med konungens samtycke såsom en i
tysthet fastslagen självklar formalitet. Asquith däremot bestred i
sitt tal denna tolkning av den oskrivna författningen. Han hävdade
i stället, att parlamentsupplösning är ett verkligt, och ej blott ett
formellt, kronans privilegium. Enligt hans mening vore konungen »ej
skyldig att följa en särskild ministers råd att utsätta undersåtarna
för det buller och bråk, som följer med en serie allmänna val, så
länge han kan finna andra ministrar, som äro beredda att ge honom
konstitutionella råd». Det vore rent av att vända upp och ned på
all konstitutionell hävd — liksom även fördärvligt för nationens hög-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
