Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 4. 3. 1924 - Suchomlinovs levnadsminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Suehornlinovs lev*
nadsminnen.
DAGENS FRÅGOR 147
Bet har under de sista sex åren varit så tyst
kring namnet Suchomlinov, att de flesta säkert
icke längre vetat, om dess bärare lever eller är död. Den stora hög1
förräderiprocessen i augusti och september 1917, en av
Kerenskire-giftens sista kraftyttringar, vände några ögonblick all världens blickar
till tsarens forne krigsminister, den ryska arméns organisatör under
det korta men krismättade skede, som ligger mellan den bosniska
konflikten och utbrottet av världskriget. De upplysningar, som vid
rättegången lämnades av Suchomlinov och generalstabschefen
Jariusj-kevitj rörande vissa omständigheter i samband med den ryska
mobiliseringen i juli 1914, väckte, som man erinrar sig, den största
sensation; infogade i det större kunskapsmaterial, som numera står till
buds, ha de förlorat åtskilligt av sin betydelse. Allt utvisar, att
Suchomlinov under dessa händelser i varje fall icke spelade någon
avgörande roll. Han accepterade beredvilligt diplomaternas
försäkringar om krigets oundviklighet; han ryggade icke tillbaka för ett
krig, som måste bli ett världskrig, men det är otvivelaktigt, att han
i vida mindre grad än mången antagit bidragit till att bringa lavinen
i rullning. Hans opposition mot tsarens återtagande av beslutet om
allmän mobilisering utgiorde icke något huvudmoment i historien om
Rysslands uppmarsch till kriget; Sasonov lyckades strax därpå
omstämma tsaren, och ödet fullbordades. Processen 1917 gällde ju
ingalunda någon räfst i »skuldfrågan»; den gällde en lång rad av
försummelser, som ansågos ha undergrävt den ryska arméns stridsduglighet,
särskilt bristerna i dess beväpning; den gällde slutligen också
beskyllningen för landsförrädiska förbindelser. Anklagelsematerialets
färgade och ensidiga karaktär kan näppeligen betvivlas; läget var
feber-sjukt, och önskemålet att finna en åskledare för den allmänna
jäsningen framlyser tydligt nog. Utslaget i målet, varigenom
Suchomlinov dömdes till livstids tukthus, visade sig ju icke det minsta
inverka på händelsernas gång; därtill kommer, att han redan följande
vår, 1918, genom en benådningsakt av Lenin frigavs ur fängelset. Han
framlever numera i armod och tillbakadragenhet sina dagar i en liten
by i Mark-Brandenburg, där han sammanskrivit de levnadsminnen,
som vid årsskiftet utkommo i tysk upplaga; den ryska synes ännu
ej ha hunnit utkomma.
Suchomlinovs minnen äro på samma gång en brett anlagd
levnadshistoria och en livligt argumenterande försvarsskrift. Det är naturligt,
oni huvudsaken för den 75-årige författaren varit att söka fria sig
från de svåra beskyllningar, som riktats mot hans patriotiska heder.
Den apologetiska spånaden är inlagd i memoarformens skiftande
minnesvävnad, och oavsett hållfastheten av den tendens, som ärligt och
rättframt ger sig tillkänna, äger arbetet ett stort värde genom de levande
och karaktäristiska drag man där möter från ryskt liv och särskilt
ryskt soldatliv i gångna tider. Vladimir Alexandrovitj Suchomlinov,
av en ursprungligen ukrainsk släkt och född på landsbygden nära
östpreussiska gränsen, är till liv och själ soldat, kavallerist. Vad han
skildrar är sitt liv som soldat, sina beredelseår, sin verksamhet på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
