Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 4. 3. 1924 - Suchomlinovs levnadsminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148 DAGENS FRÅGOR
arméns högsta ansvarsposter och sina olyckor. Han passerar graderna
inom trupptjänsten; hans starka teoretiska, krigsvetenskapliga
intressen tagas jämväl i anspråk; han blir chef för kavalleriets
officersskola och divisionsgeneral. Sin läromästare och sitt mönster ser
han i Dragomirov d. ä., bekant som krigsvetenskaplig författare, men
av ståndsbröder och landsmän framför allt uppburen som typen för
en äktrysk soldat; en freinkarnerad Suvorov. Under Dragomirov,
såsom stabschef i Kievs militärdistrikt, tillbringar Suchomlinov i början
av 1900-talet sina kanske lyckligaste år. Hans karriär ligger nu öppen;
1903 förbehåller sig Kuropatkin att vid ett fälttåg mot Österrike få
Suchomlinov till chef för sin stab. Vid Dragomirovs avgång blir
han dennes efterträdare. Från 1904 militärbefälhavare och
revolutionsåret 1905 generalguvernör i Kiev, får han där på sin lott ett
utomordentligt vanskligt värv; skildringen av hans metoder under dessa
oroliga år i rysk historia att dels med godo, dels med maktspråk
komma till rätta med jäsningen inom trupperna är av stort
folk-psykologiskt intresse. Hösten 1908 kallas han till generalstabschef,
för att året därpå utnämnas till krigsminister.
Med stor bestämdhet hävdar Suchomlinov, att åren mellan
nederlaget i det japanska kriget och hans tillträdande av denna post voro
bortkastade ur synpunkten av den ryska krigsmaktens nödvändiga
omgestaltning. Visst synes även vara, att först med Suchomlinov
reformverksamheten inom armén fick ett kraftigare tempo. Han
berättar utförligt och livligt om sina insatser åren 1909—15, om sina
resor till garnisonerna långt inne i Asien, om sina motståndare och
allsköns mötande hinder. Han fritager sig från att ha någon andel
i de svagheter i arméns organisation och utrustning, som kriget
blottade. Det stora missgreppet ser han till sist däri, att kriget kom
för hastigt uppå; först året 1916 skulle arméns omskapelse
programenligt ha varit förverkligad. Hade Stolypin levat, skulle krisen 1914
icke ha lett till krig, menar Suchomlinov, vars personliga undskyllan
från varje ansvar i denna del knappast verkar övertygande, ehuru
lians hänvisning till gränsen mellan diplomatiska och militära
ansvarsplikter principiellt icke gärna kan motsägas. Som den förnämste
till-skyndaren av Rysslands olyckor utpekar han ivrigt och oavlåtligen
storfurst Nikolai Nikolajevitj, sin personlige motståndare; synnerligen
skonsam, präglad av vemodig personlig sympati, är däremot hans
bedömning av tsar Nikolai.
Av stort intresse äro de protokoll från de ryska och franska
generalstabernas konferenser under åren 1911—13, som meddelas i arbetet.
De ge åtskilliga upplysningar, dock mindre överraskningar än
bestyrkanden. Här och annorstädes i arbetet framlyser för övrigt med all
skärpa, hur ojämförligt avgörande det steg måste bli, som Ryssland
tog, när det skred till allmän mobilisering. r *
Slutpartierna av Suchomlinovs minnen bli i växande grad en
personlig olyckskrönika. I juni 1915 erhöll han genom en kejserlig
handskrivelse sitt avsked som krigsminister; Suchomlinov försäkrar,
att slaget träffade honom alldeles oförberett. Värre slag följde, slut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
