Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - En överstatlig rättsordning. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 ELI F. HECKSCHER
har anförtrott det uppgifter som ställa de största möjliga anspråk
på dess styrka, men samtidigt noga aktat sig för att ge det ens
en ringa del av den behövliga styrkan. Om detta skall kallas
kompromiss, är det en där de två ståndpunkterna upphäva varandra.
Det förefaller emellertid vid närmare omprövning mycket
paradoxalt, att man skall kunna uppnå opartiskhet för rättsordningen
inom en stat men ej inom det mycket större området Europa eller
hela jordklotet, där möjligheterna att finna tillräckligt många
av striden oberörda domare borde vara lika många gånger större
som själva området. Hur är ett sådant sammanhang möjligt?
Svaret ger sig omedelbart: man har sökt bygga upp
rättsordningen på staterna, icke på individerna., det är en mellanstatlig
och icke en överstatlig organisation man arbetat på. Svårigheten
är av samma slag som om man sökte skapa en svensk
rättsordning på basis av exempelvis Landsorganisationen, Svenska
arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Svenska
bankföreningen, Svenska revisorsamfundet och Svenska sällskapet
för antropologi och geografi, och icke på svenska män och
kvinnor oberoende av deras medlemskap i den ena eller andra
korporationen. För att tala med det gamla tyska rikets
feodali-stiska terminologi: felet är, att medborgarna ej äro
»riksomedelbara» i det utomstatliga samfundet, att de ej stå i direkt utan
endast i ett av staterna förmedlat indirekt förhållande till den
högsta myndigheten.
Den nästan ofrånkomliga slutsatsen ur den här framställda
tankegången synes mig bli, att en betryggande rättsordning
utanför staterna måste vara överstatlig och icke mellanstatlig.
Innan konsekvenserna härav fullföljas något närmare, blir det
dock nödvändigt att uppehålla sig vid den andra av de
betänkligheter som hindrat en verklig makt åt förbundet, nämligen
oviljan mot att ställa staterna under en »överstat», också om den
är aldrig så opartisk. Här kan emellertid logiken ej hjälpa långt.
Det är en ren omsägning att varje band på de enskilda staternas
handlingsfrihet upphäver deras suveränitet i detta ords absoluta
betydelse av fullständig frihet från hänsyn till annat än den
egna viljan. Men ett sådant suveränitetsbegrepp saknar och har
i alla tider saknat förbindelse med verkligheten, ty den
mänskliga sammanlevnadens villkor är hänsyn till andra, och ingen
stat har någonsin kunnat undgå att känna sin begränsning. Om
en fast överstatlig ordning ersatte dylika nödtvungna hänsyn till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
