Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ur bokmarknaden. Av O. Wieselgren - Anders Österling: Levant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 49
sig dock det allt mer och mer klarnande medvetandet om att allt detta
är en gigantisk, groteskt ohygglig lögn och att verkligheten sådan den
faktiskt ter sig, utan alla Potemkinska kulisser, är något mera
fasansfullt än vad mänsklig fantasi kunnat drömma om. Med samma
öppenhet som alltid kännetecknat honom har han också sagt ut vad han sett
och erfarit, visserligen icke med starka ord och häftiga anklagelser
men med en koncentrerad, intensiv saklighet, som gör ett starkare
intryck än de våldsammaste utbrott. Den som läst de fruktansvärda
skildringar slutkapitlen i hans bok innehålla, torde för framtiden vara
immun för alla skönmålningar från sovjetparadiset. Förmodligen hade
man i Moskva räknat med att få inrangera Albert Engström bland de
många, som av en smula smicker och några arrangerade
kulturuppvisningar lockats alt framställa det nya Ryssland som ett föregångsland och
ett mönster att efterlikna, men då man så gjorde misstog man sig
grundligt både i fråga om hans iakttagelseförmåga och hans ärlighet.
Säkerligen ha sovjetstatens ledande män under sin verksamhet haft
anledning att sätta sig in i många skilda folkslags sätt att tänka och
handla, men för att bedöma den småländska karaktären har deras
psykologi synbarligen varit alldeles otillräcklig.
Steget från Albert Engströms reseskildringar till Anders
Österlings L e v a n t medför, väl att förstå mutaiis mutandis, samma
stämningsskiftning som att i Divina Gonimedia övergå från Infernos sista
sång till Purgatorios första. Läsaren erfar vid att förflyttas från Moskva
till de soliga Medelhavsländerna något av samma befrielse som Dante,
då han efter Malebolges mörker och fasa åter får känna den svala luften
fläkta mot sina kinder och ser den blåa himmelen — dolce color
d’ori-ental zaffiro, som Dante säger — välva sig över Purgatorios berg.
Österling äger den lyckliga gåvan att över allt vad han skriver kunna breda
ett skimmer av poesi, som förlänar även det enklaste och mest
vardagliga friskhet och behag. Den resa han skildrar har i och för sig
ingenting anmärkningsvärt; det är blott en vanlig turistfärd, företagen med
en av dessa vackra vita båtar, som man ibland i främmande hamnar
ej utan ett stygn av avundsjuk längtan i hjärtat sett gunga vid sina
bojar, aristokratiskt skilda från kajernas plikttrogna linjeångare och
proletäriska tramps. Men skildrad av Österlings penna får turistfärden
— för att nu ej använda det ännu mera betänkliga ordet sällskapsresan
— en ny och oanad charme. Bilderna följa varandra i behaglig
växling: Athen i solbelyst marmorglans, Knossos med Minos’ palats,
Konstantinopels folköverfyllda kvarter, det ödelagda Smyrna, Korfu och
den grekiska arkipelagen, Odysseus’ och faiakernas hemtrakt, det
orange-doftande Palermo, Malta med dess bistra traditioner från de turkiska
fejderna och Ajaccio, berömt för sina napoleonska minnen. Här och
var möter man som sig bör hos en akademiker litterära utvikningar
och historiska data, men i regel är författaren mest benägen för att
njuta omgivningens skönhet utan lärda idéassociationer. Av dagarnas
hastigt skiftande intryck skapar han ett pärlband av ögonblicksbilder,
utmärkta av samma älskvärdhet och samma försynta grace som hans verser,
och den som lyssnar med uppmärksamhet skall med glädje i dessa små
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
