Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor - En sanningssökare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En
sanningssökare.
DAGENS FRÅGOR 563
Versaillesfredens anseende som oantastlig grundval för
det nya Europa har på sistone betydligt reducerats.
Även bland segrarmakterna har den till en början nedtystade kritiken
småningom börjat göra sig hörd och (i ett franskt arbetes titel) till
och med vågat degradera den »rättrådiga» freden till »la paix
mål-propre». Från tysk sida har man med särskild ihärdighet slagit ned
på punkten om Tysklands allenaskuld till kriget. En omfångsrik
litteratur föreligger, som från olika sidor vill belysa det orimliga
och orättmätiga i den skuldförbindelse, som Tyskland påtvingats, och
ett imponerande material har redan framdragits, som med säkerhet
utvisar åtminstone så mycket, att det icke var någon snövit oskuld
som kränktes, när Tyskland 1914 grep till vapen.
Ett nytt bidrag till ifrågavarande litteratur har tyske
exkronprin-sen Wilhelm givit genom en nyligen utkommen bok med titeln I ch
suche die Wahrheit. Den är till huvudsaklig del byggd på den
stora samling urkunder från tiden mellan fransk-tyska kriget och
världskriget, som är under utgivande under tyska utrikesdepartementets
auspicier. Den har skickligt tillgodogjort sig det material, som
härigenom blivit tillgängligt för forskningen, och den förråder en
betydande beläsenhet i den politiska världskrigslitteraturen
överhuvudtaget. Den åsyftar icke att ge något försvar för den tyska politiken
i dess helhet, en uppgift, som vore synnerligen vansklig med hänsyn
till de missgrepp, som ett kritiskt omdöme icke skulle kunna låta
passera oanmärkta. Det vore också nästan för mycket begärt, att
en man, som vuxit upp under den wilhelminska serans jubel- och
klangdagar och från början erhållit sin sinnesriktning av dess
maktresurser och deras hänsynslösa hävdande, skulle kunna så helt
förneka sitt föregående, som krävdes för en dylik kritik. Det återstår
att se, om ens nästa generations tyskar skola förmå utveckla en
sådan själens och förståndets smidighet, att de fatta den impopularitet,
som, säga vad man vill, bidrog att samla fiender åt världskrigets
Tyskland. Gång på gång betonar han begränsningen i sin uppgift
till att utnyttja vad som på sistone offentliggjorts till att gendriva
den för ansvarskännande tyskar moraliskt betungande domen i
Versaillesfreden. För detta ändamål behöver man icke några bevis för
att den tyska politiken var riktigt eller klokt skött. Även med en
aldrig så dumdristig politik skulle han kunna genomföra sin avsikt.
För honom liksom för övrigt även för den objektive granskaren
blir frågan: finnas några bevis för att Tyskland ville kriget och
arbetade för att driva fram det? Hade Tyskland något verkligt intresse
av en sammandrabbning med sina grannar? Och när han
besvarat denna fråga nekande, kommer av sig själv frågan: voro dessa
grannar de oskyldigt överfallna? Hade tilläventyrs från deras sida
åtgärder vidtagits, som så mycket skärpt den förefintliga spänningen,
att också de måste anses ha en dryg andel i det skedda?
Författaren utgår från den rapport, som avgavs av det vid
fredskonferensen särskilt för skuldfrågan tillsatta utskottet och vari det
konstateras, att Tyskland förklarat krig för att tjäna en aggressiv
37. Svensk Tidskrift 1925.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
