Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor - En sanningssökare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
564 DAGENS FRÅGOR
politik. Rubriken över första paragrafen i denna rapport lyder:
»Förutfattad avsikt att vilja föra krig.» I en not av den 16 juni 1919,
vari den tyska fredsdelegationens invändningar bemötas, förklara de
allierade vidare, att Tyskland, troget preussiska traditioner,
eftersträvat hegemoni i Europa, genom hotelser och våld hållit Europa i
jäsning och, när det fått sina krigsförberedelser klara, uppmuntrat
Österrike att förklara Serbien krig i fullt medvetande av att detta
krig icke skulle kunna lokaliseras utan så gott som säkert leda till
ett allmänt krig. Mot denna bakgrund skall § 231 ses med dess
Tyskland påtvungna erkännande av att det ensamt vore ansvarigt för
de förluster och skador, som vållats de allierade och associerade
makterna. Någon tvekan om innebörden av denna paragraf kan icke
råda. Ämnet är också på ententehåll vederbörligen utvecklat.
Kronprinsen väljer såsom ledstjärna en av dessa framställningar. Le s
ori gines et les responsabilités de la grande guerre, av E.
Bourgeois och G. Pages, som till sin kärna överensstämmer med en
sommaren 1919 avgiven rapport av franska senatens särskilda utskott
för krigsskuldfrågan.
Kronprinsen — som förmodligen skridit till sitt värv med stöd av
någon anonym medhjälpare — börjar vid fransk-tyska kriget och skildrar
punkt för punkt den alltigenom fredliga karaktär, som Tysklands politik
enligt hans åsikt icke blott hade utan också måste ha. Sedan det tyska
enhetsverket efter så många strider var fullbordat, gällde det för den
tyska politikens ledare att se till, att de gjorda vinsterna blevo
bevarade. Detta kunde ej varaktigt ske annat än på fredlig väg. För
Bismarckstiden finns det rikliga belägg för att denna väg var den av
rikskanslern uppriktigt eftersökta. Det genom akterna från tyska
utrikesministeriet framdragna materialet har givit en belysning åt
Bismarcks politik, som för denna period är det bästa svaret på de
franska anklagelserna. Det kan numera knappast med framgång
bestridas, att Bismarcks så omdebatterade allianssystem och hans nästan
ängsligt vaksamma diplomatiska spel i främsta rummet åsyftade att
hindra Tyskland från att råka i ett krig. Icke ens den så tappert
förfäktade franska tesen om rikskanslerns krigiska avsikter 1875 kan
inför de nya fakta upprätthållas. Även Bismarcks försök att försona
sig med Frankrike genom att gynna dess koloniala expansionslusta
ha vederbörligen klarlagts, och hans moderata och modererande
hållning under den franska boulangismens dagar visar tämligen
otvetydigt, att det icke var från tyskt håll som freden vid den tiden
hotades. Fransk obenägenhet att fmna sig till rätta med resultatet av
1870—71 års krig må ha varit än så naturlig eller till och med
berättigad. Att alternativet till ett prisgivande av revisionstanken endast
skulle vara, att Tyskland måste så försvaga Frankrike, att det icke
hade något mer att frukta från den sidan, och att i samband
därmed sluta, att Tyskland hotade freden, synes för vanlig logisk
tankegång vara något djärvt. Den med status quo missnöjde kan ej helt
fritagas från beteckningen orosstiftare, även om detta status quo var
så beskaffat, att det måste komma oro åstad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
