Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor - En sanningssökare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 565
Tysklands politik efter Bismarck blir i kronprinsens framställning
mera vacklande och trevande men icke mindre fredlig. Tyskland
kommer nu in i den period, då världspolitiska intressen börja ersätta
de gamla kontinentalpolitiska. Furst Bulow har i sin Deutsche
Politik velat göra gällande, att denna förändring berodde på
händelsernas egen utveckling. Det var ingen äregirig oro som låg bakom.
Det var nationens genom enhetsverket föryngrade krafter som sprängde
det gamla hemmets gränser, och politiken fick sedan följa de nya
intressena och behoven. Här är ej fråga om denna utveckling var
oklok eller ej, behövlig eller ej. Man kan, om man så vill, peka på
att den icke helt och hållet var främmande för Bismarckstiden, då
Tyskland förvärvade koloniområden i både Öst- och Syd-Afrika. Vad
som det i detta sammanhang kommer an på är, om Tysklands
världspolitik blev störande för freden eller ej. Den från ententehåll riktade
anklagelsen lyder: Tyskland eftersträvade hegemoni; tyskarna invända,
att de endast krävde lika rättigheter med andra makter. Icke utan
skäl skriver kronprinsen: »Alla andra stater äro fria från
hegemoniska lustar, om de också såsom England utsträcka sitt välde över
en femtedel av jorden och såsom Frankrike söka att vinna inflytande
i alla kontinenter, men Tyskland förklaras efteråt skyldigt, därför att
det sökt vinna en helt blygsam del av besittningar på andra sidan
havet och ekonomiskt inflytande i utomeuropeiska länder.> Förf.
söker emellertid till yttermera visso visa, att de inre
bevekelsegrun-derna för den tyska kolonialpolitiken alls icke voro krigiska.
Tysklands kraftiga befolkningstillväxt gjorde det till ett livsvillkor för
folket att finna nya avsättningsområden för sin kraft. Det är
anmärkningsvärt, att det var de liberala kretsarna snarare än de
konservativa som understödde denna utveckling. Drivfjädern var icke de
preussiska junkrarnas militaristiska anda. T. o. m. de socialistiska
kretsarna bedrevo propaganda för kolonialförvärv, och Bebel själv
framställes såsom ett auktoritativt språkrör för en dylik politik, som
enligt hans egna ord rätt bedriven endast kunde bli en
kulturmission. En dylik politik kunde naturligtvis men behövde icke
nödvändigt bli fientlig mot England. Den riktade sig icke mot de brittiska
livsintressena. De viktigaste stödjepunkterna för Englands välde
— Egypten, Persien och Indien — lämnades helt och hållet orubbade.
Den krävde endast erkännande såsom likaberättigad med den engelska
och riktade sig därför huvudsakligen mot samma hegemonilusta som
Tyskland självt beskylldes för. Dess uppkomst banade emellertid
vägen för en rivalitet, som innebar ett frö till krigiska konflikter.
Även på denna punkt finner kronprinsen Tysklands hållning allt
annat än krigisk. Bulows ur den politiska klokhetens synpunkt ofta
så förkättrade balanseringspolitik fritar han helt från den bakslughet
och oärlighet, för vilka den av fienderna beskyllts. Den innersta
grunden till denna passivitet var osäkerheten i förhållandet till
Frankrike, vars hållning alltjämt liksom på Bismarcks tid blir
utslagsgivande. Ett belysande exempel på hur liten förbättring inträtt i
förhållandet till Frankrike ännu ett kvarts sekel efter Frankfurtfre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
