Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 26. 2. 1926 - Jordbrukets sorgebarn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148 DAGENS FRÅGOR
som nu begäres av riksdagen, har därför beräknats till 700000 kronor.
Förhoppningarna, att detta skall förslå, äro dock säkerligen mycket
små. Har man sagt A, får man säga B. Egnahemssaken har redan
krävt dryga uppoffringar, och om några år har man alltså med ganska
stor säkerhet att motse anspråk på ytterligare understöd.
Det starkaste motivet för dylikt understöd torde vara faran, att
en arbetskraft, som funnit sin bästa användning på egnahem, blir
tvungen att i stor omfattning lämna dessa och söka ett
verksamhetsområde, för vilken den ej har samma förutsättningar. Detta skulle
verkligen innebära en »nationalekonomisk förlust», en term, som
man ej sällan ser missbrukad på tal om att nedlägga oräntabla
företag. Däremot innebär det alls ingen förlust, utan tvärtom en
vinst, när ett företag, som kostar mera än det inbringar, nedlägges,
och detta alldeles oavsett vad dess iståndsättande kostat, därest blott
arbetskraften får fördelaktigare användning. Motiveringen för
propositionen går delvis efter andra linjer.
Utgångspunkten för understödets beviljande har varit det stigande
penningevärdet, som gör förräntning och återbetalning mera
betungande än man under åren 1918—1922 kunde förutse. Konsekvenserna
kunna då synas bliva, att alla andra, som av samma orsak kunde
väntas komma på obestånd, hade samma anspråk på statshjälp. Det
betonas nämligen i propositionen uttryckligen, att villkoren för
egnahemslånen från början voro av låntagarna kända och att det berodde
på deras egen fria vilja att mottaga lån eller ej, och man kan
sålunda ej tala om någon särställning för dem. Såsom ett särskilt
skäl för understöd åberopas i motiveringen hjälpaktionen till förmån
för högkonjunkturårens låntagare ur statens bostadslånefond år 1923
samt ett väckt förslag om arrendelindring för vissa arrendatorer av
publik jord. Men om samma anspråk framdeles väckas på grund
av andra liknande mellanhavanden? Den tröst, varmed denna nära
till hands liggande farhåga skall stillas, är, att verkningarna av
konjunkturomsvängningen »numera blivit i hög grad begränsade»; och
detta lär väl ändå vara rätt osäkert.
Huvudfrågan är emellertid vad följden blir, om man spar in på
de 700000 kronorna. En del egnahemslåntagare få då lämna sina
fastigheter och söka annan verksamhet. Blir denna mindre produktiv,
inträder en verklig förlust för det allmänna, ända tills den föregående
produktivitetsgraden uppnåtts. Få de en mera produktiv verksamhet,
d. v. s. en, där debet och kredit ställa sig fördelaktigare för dem
själva än fastighetens drift, uppnås en rent ekonomisk vinst även för
det allmänna, och vid ett flertal småbruk torde detta nog vara fallet;
åtminstone vitsordas ej sällan, att dylika från början planerats fel.
Men om ett småbruk, efter nedskrivning av anläggningskostnaden,
kan bli räntabelt, bör naturligen ett statsanslag, motsvarande
förlusten på nedskrivningen, föredragas framför tvångsauktion med ty
åtföljande förluster och omflyttningar av arbetskraft.
I enstaka fall ha innehavare av egnahem redan fått avträda sin
lägenhet. Såvitt man av motiveringen kan se, har möjligheten att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
