Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Finska kultursträvanden under senaste halvsekel. Av Werner Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 WERNER SÖDERHJELM
med avseende å sina följder. Men den kan visserligen också
isoleras, liksom frågan om kulturen i allmänhet kan isoleras;
jag måste inskränka mig härtill.
Varje rörelse, som i nyare tid avser studiet av folkminnena,
den ursprungliga s. k. nationella kulturen, är en dotter av
nyromantiken — likaväl den, som kring 1800 riktades på att väcka
den rent finska nationalkänslan, som den, vilken först för
knappast mer än ett kvartssekel tillbaka gjorde Finlands svenska
allmogebefolkning till sitt föremål. Den förra förenade sig med
ett politiskt moment, vilket var Finlands efter den ryska
erövringen vunna självstyrelse. De unga män i Åbo, som följde
den nationella romantikens stora förgrundsfigur hos oss, H. G.
Porthan, i spåren, grundade, livligt understödda av fosforisterna
i Uppsala, den rörelse, som Lorenzo Hammarsköld döpte till
f e n n o mani. Intet anger bättre dess ställning till romantiken,
än att dess ledare var den finskfödde fosforistiske poeten
Arwidsson, sedermera utgivare av svenska hävder och folkvisor;
intet bättre dess ställning till politiken, än att han genom
kejserligt reskript blev landsförvisad.
Jag har redan antytt, vilken mäktig hävstång dessa strävanden
fingo genom Elias Lönnrots utgåva av den finska episka och
lyrisk-episka nationaldiktningen, Kalevala och Kanteletar, dittills
ännu blott alldeles fragmentariskt känd, nu avslöjande en folkets
forntid med ursprungliga mytologiska föreställningar,
egendomliga sedvänjor, en väldig poetisk skaparkraft och språkliga
tillgångar av oanat omfång. Denna litterära upptäckt blev en källa
till glädje och stolthet förnämligast för de bildade, som förstodo
vad den innebar. Dessa voro ju till allra största delen
svensktalande, men de betraktade sig icke som svenskar utan som
finnar: det fanns ännu kvar något av samma känsla, som lät
Åboromantikerna på svenska skriva om vårt språk, därmed
menande finskan, eller som lät Aflecht i Runebergs
Fältmarskalken, under ett samtal som naturligtvis fördes på svenska, säga
om Klingspor: »Han förstår ej våra seder, ej det språk vår tunga
talar». Allt detta var ju ännu den passiva romantiken så att
säga. När sedan J. V. Snellman begynte draga de praktiska
konsekvenserna ur Åboromantikens läror, med det intresse till
stöd, vilket redan begynt vakna även i de rent finska kretsarna,
då först fann man, att det var fråga om realiteter: Snellman
avsåg visserligen icke att i princip undantränga svenskan, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
