Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Prästerliga val
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 303
kor eller nutidsdemokratiens tendenser. Vi ha sedan dess egentligen
sett tvenne alternativ framträda: antingen har ett prästval tilldragit sig
livligare intresse, och i så fall ha de politiska valorganisatiönerna
vanligen lagt sig däri med påföljd, att valresultatet blivit ganska
främmande för alla kyrkliga synpunkter. Eller också har intresset varit
minimalt, och då har någon ringa grupp, kanske bestämd av rent
personliga hänsyn, dikterat utgången. I ena som i andra fallet har
det blivit en valslump men ingalunda varm övertygelse och känsla
för förefintliga behov, som avgjort vem församlingens själasörjare
blivit. Ty vid den vidskepliga vördnad, varmed man numera
allmänne-ligen dyrkar den s. k. folkviljan, faller det näppeligen de högre
instanser, som tilläventyrs hade i sin hand att något justera
valutslagets dom, in att bruka denna makt i enlighet med deras ansvar.
Här torde vara skäl att starkt understryka, att det måste göras
skillnad på val och val. En sak är att välja till riksdag, landsting
och kommunala fullmäktige; dessa korporationer utses för kort
begränsad tid, och ett dåligt personval kan därför snart nog rättas till.
Men att tillsätta en betydelsefull kyrklig förvaltningstjänst, vilket
sker på livstid, är något helt annat. Där ha både den väljande
menigheten och kyrkan som institution all anledning att önska, att det
gives någon möjlighet till objektiv prövning och även justering av
de mycket subjektiva synpunkter, vilka kunna hava påverkat själva
valhandlingen*
Naturligt nog ha prästerna i hög grad haft sin uppmärksamhet
riktad på dessa förhållanden, men det kan knappast sägas, att från deras
håll några lämpliga uppslag till förbättring utgått. Mest synas de
flockat sig kring endera av två möjligheter: antingen borde prästvalen
i viss utsträckning, om ej helt och hållet, suspenderas, eller också
borde utnämningsrätten vid alla tillfällen, då ej en ganska hög
del-tagarprocent vid valet nåtts, gå till Kungl. Maj:t. Ingendera lösningen
sätter likväl in sin kritik på den rätta punkten. Felet ligger nämligen
icke däri, att menigheten med större eller mindre enstämmighet får
uttrycka sina önskningar, utan däri att alldeles oskälig hänsyn tagits
till dessa önskningar.
En vida rationellare lösning synes i själva verket vara given genom
hela vår kyrkliga utveckling av gammalt. Kyrkan har alltid satt
värde på församlingarnas valrätt och gärna tagit kännedom om deras
sålunda uttryckta meningar, men först 200 år efter reformationen (1739)
har hon bundit sig vid, att detta val i något enda fall skulle få vara
utslagsgivande. Av ålder brukade stiftsstyrelsen efter skedd
valförrättning förordna präst, antingen den av församlingen valde eller någon
annan. Det torde icke möta några större betänkligheter att i vår
tid, sedan den exklusiva valtillsättningen visat sin obestridliga
olämplighet, återvända till en något modifierad form av det ursprungliga
förfarandet. Detta kan förslagsvis tänkas sålunda, att
församlingsvalet skedde på vedertaget sätt, men att det därefter ålåge biskopen
att under beaktande av alla i målet förekommande omständigheter
besluta om den definitiva tillsättningen. Visserligen komme detta att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
