Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Kristen platonism. Av Torsten Bohlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTEN PLATONISM 561
terar ett egenartat, av den gudomliga anden satt mål, och om
själslivet med hänsyn till sitt mål och sin mening har såväl sitt
ursprung som sin fullkomning i evigheten, så måste, sluter Inge,
det individuella livet förbliva såsom ett särskilt faktum också i
evigheten. Emedan sanningens, godhetens och skönhetens värden
äro eviga och oförstörbara och emedan ingenting som verkligen
är till någonsin kan förgås, såsom Inge gör gällande i anslutning
till Plotinus, så kan människan vara viss om sin odödlighet i
samma mån hon kan identifiera sig i tanke och sinne med de
absoluta värdena.
Emellertid måste ifrågasättas, huruvida det starka hävdandet
av personlighetens självständighet, när allt kommer till allt, står
väl tillsammans med en gudstanke, vilken såsom Inges hör hemma
blott i tidlöshetens sfär och i grunden framstår såsom ett system
av eviga, vilande värden, en gudstanke, som hotar att glida över
i en orörlig allenhet. Tvingas icke Ing’esi betraktelsesätt, måste
man fråga, ifall det strängt genomföres, till samma alternativ,
inf ö tf vilket Pontus Wikner en gång (»En strid inom den
boströmska skolan») ställde Boströms lära om Guds rike såsom ett
tidlöst, rent översinnligt rike, liktydigt med’ totaliteten av de i Gud
vilande idépersonligheterna? Boströms tolkning måste, hävdar
Wikner med rätta, leda antingen i pluralistisk, polyteistisk
riktning, ifall man nämligen trots absolutheten hos de eviga idéerna
dock vill behålla värderas personliga individualitet, eller till en
allenhetslära, enligt vilken all individuell åtskillnad i Gud
upplöses, ifall man accentuerar att all differens bortfaller, då de
eviga idéerna i alla bestämningiar äro absoluta.
Detta hot mot personlighetslivet, som den! följdriktigt
genomförda grundsynen innesluter, kan betraktas såsom en nemesis över
tendensen till egocentrisk individualism och bestyrker på sitt vis
att den som »vill vinna sitt M v skall förlora det». Också på denna
punkt visar det sig, att den kristna evighetstrons inordnande i
den platonska idealismens kategorier hos Inge icke kunnat
genomföras utan att något av det logiskt spänningsfyllda, specifikt
kristna innehållet äventyras. Den kristna vissheten om
personi-lighetslivetsi bärgining undan tidens förgäiigliglhet kan förvisso
icke lösgöras från den irrationellt voluntaristiska,
profetisk-ny-testamentliga gudstankenl, varemot svarar den
dramatisk-dualistiska verklighetsuppfattning, tör vilken den gudomliga viljan
fattas såsom icke blott tidlös utan såsom på en gång övervärldsiig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
