Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 28 aug. 1932 - Dagens frågor - Östbaltisk författningskris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett väsentligt stärkande av regeringsmakten gjort sig alltmera gällande.
Demokratien, särskilt i sin parlamentariska form, tedde sig efter
Versaillesfreden som den allena saliggörande statsformen, och alla försök att
framhålla, att den icke överallt och under alla förhållanden vore lika lämplig
tillbakavisades såsom förolämpande angrepp på vederbörande folks
»politiska mognad». Men de gångna årens utveckling har givit vid handen, att
även många andra hänsyn här måste beaktas. Den politiska demokratien
har, framför allt i Italien, Tyskland och Finland, givit upphov till
rörelser, vilka bekämpa icke blott denna demokrati själv utan även hota den
individuella frihet, som betraktats som den viktigaste frukten av 1800-talets
utveckling; och den har även visat sig bedrövligt oförmögen att lösa de
problem, som de underliga internationella förhållandena i efterkrigstidens
Europa ha skapat. Det har med ett ord visat sig, att demokratien även hos
ganska högtstående folk ofta är ur stånd att trygga vare sig statens eller
individens säkerhet. Men inför dessa elementära anspråk på samhället
måste i den fördomsfrie betraktarens ögon även aldrig så bestickande
politiska frihetsidéer stå tillbaka. Så torde man se problemet bland nästan
alla politiskt tänkande i Estland, liksom även i många andra länder.
Meningsskiljaktigheten rör sig huvudsakligen om huru långt förändringen
skall gå, Vänstern är ovillig att uppge något av sin nuvarande ställning,
ty den kan icke hoppas på att inom överskådlig framtid själv få den
politiska makten i sina händer — kommunistfarans överhängande karaktär gör
att även socialdemokraterna i dessa länder betraktas som halvt
statsfientliga — och högern fruktar att det föraktade parlamentet trots allt skall
bevara för mycket av sin för snabba och kraftiga åtgärder hindersamma
makt. Emellertid torde det knappast vara särdeles förmätet, om man
uttalar det förmodandet, att det icke skall dröja alltför länge innan man
lyckats uppnå erforderlig enighet om någon författningsreform, vilken
erbjuder tillräckliga garantier för den enhetlighet i statsmaktens
handhavande, som är nödvändig för en stat i Estlands belägenhet. Efter vilka
linjer detta skall ske, är givetvis svårare att yttra sig om, men skall man
våga en gissning, så är det kanske troligast att man till slut stannar för
en författning, som upptager betydande element från såväl Italien som
Förenta staterna. Någon nationalsocialism i tysk mening är det ingalunda
fråga om, även om de nationalistiska tankarna här liksom i alla andra nya
stater funnit en ytterst gynnsam jordmån. Diskussionen om möjliga
presidentkandidater gav även uttryck för de reformvänligas konservativa
inriktning. Den som därvid kom att stå i förgrunden var nämligen varken den
gamle liberale frihetshjälten Tönnisson eller militärdiktatorn från 1924,
general Laidoner, utan en av agrarpartiets för moderation och sunt omdöme
mest kända män, advokaten Paets. Överhuvud taget torde det i detta
sammanhang vara skäl att erinra om, att man icke under det
nationalsocialistiska namnet kan sammanfatta mera än några av de antiparlamentariska
tendenser, som kunna iakttagas runt om i världen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
