Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 1
- Litteratur
- Bertil Malmbergs diktsamling. Av Karl-Gustaf Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lika kusligt maktlös blir tidens dyrkan av det kroppsliga, dess
försök att affektera naturlighet:
under livets stora bladfall blommar
i meningslös och spöklik hälsa kroppen.
Till ödenas fullbordan återstår bara ett: kriget. Dess brutala
mäktighet finns alltid kvar, då allting annat sviker:
Den mänsklighet, som i sin torra vaka
Mödrarnas bud och fromma länkar bryter,
skall drivas att anamma och bejaka
den första och den yttersta av myter.
I dunkla siarord, som i varje fall icke sakna det poetiska uttryckets
magi, pekar Malmberg på en egendomlig tröst: inför undergången
blir blicken vemodig och kärleksfull, och i eftersinnandets
kvällsdager vakna på nytt släktets ungdomsdrömmar. »Vårt ödes själ, den
djupa kvintessensen» kan få ett sista förklarat uttryck i en värld,
som med ålderns klarsyn vågar se tillvarons mystiska dubbelhet, ana
flydda myters och religioners djup i en livssyn,
där livet får sin trolska dubbelspira
och kerubim sin tjurgestalt tillbaka.
Malmberg har gett diktens storhet åt det mänskliga innehållet i
detta livsperspektiv; det är en bedrift, inför vilken man har att
tacksamt och ödmjukt böja sig. Till teoriernas giltighet i och för sig
kunna naturligtvis inte skalderna göra vare sig till eller från, och
man kan gripas av Malmbergs besjälade visioner utan att därför
sluka hans meningar med hull och hår. Deras sakliga underlag är
ibland tvivelaktigt i detalj; hur mycken plågsam sanning som än
döljs i hans satser om kristna företeelser, så bygga de ändå som
helhet på allvarliga missförstånd: den nervösa beskäftigheten är litet
förlegad som etikett på nutida kristen inställning. Och överhuvud
taget är det väl naturligt, om de som hämtat befrielse och kraft ur
de sköna stroferna i Malmbergs dikt, lämna dem med andra syften
och stämningar än hans. Den mytologiska skönhetsdrömmen är
bestickande som andlig vila, men det finns dock angelägnare och
manligare uppgifter just nu. För den som teoretiskt ger spelet förlorat,
kan ändå trotsig handlingskraft bryta fram ur själva förtvivlan. Och
vem tvingar en att ge spelet förlorat? Här kommer man till sist in
på temperamentsfrågor och trosfrågor. Ingen lär hoppas någon lätt
och idyllisk framtid för de västerländska livsvärdena. Men tecken
saknas väl inte alldeles på att bortom nöden och förmörkelsen — trots
allt och självfallet i mycket förändrade former — kan vänta en
åter-uppståndelse och en nyfödelse. Och drömmarna skola ännu alltjämt
hoppas på den stund, då allting är vordet nytt, då livet är återerövrat
och alla klockor kriget sparat ringa
till mänsklighetens nya påsk och vår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Mar 30 21:49:58 2025
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1936/0056.html
