Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 12 februari 1935 - Två lekmän om kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
obekanta för en större publik här hemma — rent av nästan lika
världsbekanta som Orreforsglaset och det svenska smörgåsbordet».
Med en blandning av bestörtning och försynt ovilja talar Harrie i
samma riktning, då han konstaterar, att Sveriges kyrkor ha börjat
fyllas på nytt och att »den kyrkliga kristendomens livsvilja under
loppet av ett årtionde stegrats till maktkänsla». Han söker visa, hur
kyrka och teologi nu befinna sig i en helt annan position än omkring
1920. Då vore lösensordet smidig anpassning efter de profana
tidsrörelserna. Korstågsrörelsen, den s. k. liberala teologien,
förkunnelsen, religionsdebatterna, kyrkans sociala arbete och framför allt
Nathan Söderbloms mångskiftande insats — allt sökte anknytning
till kulturella intressen och strävade efter de utomståendes
uppskattning.
Men nu är reaktionen på marsch, menar Ivar Harrie. Med den
hägerströmska filosofiens hjälp löste Anders Nygren
religionsvetenskapen från liberalismens idealistiska föreställningsvärd, han och
Gustaf Aulén grundlade gemensamt den nya riktning, som avvisade
alla utomstående stöd och blott ville demonstrera kristendomens
absoluta och oeftergivliga egenart. Och vid Uppsala universitet påstås
Tor Andræ och Anton Fridrichsen ha bannlyst bibelkritik och
evolutionistisk religionsforskning för att i stället sätta »konfrontation med
bekännelsernas sakinnehåll», resp. »en under kyrkotraditionens lydno
ställd intuition av evangelierna som totaliteter och som levande
Guds ord».
Trots alla olikheter i enskildheterna synas alltså de båda
iakttagarna ense om att den svenska kyrkan för närvarande befinner sig
i en höjdperiod, som icke kan undgå att tilltvinga sig en — mer eller
mindre motvillig — respekt från den kulturella allmänhetens sida.
Än tydligare blir detta, då talet kommer in på förhållandena i
Tyskland. I fyra klargörande avsnitt om religionskampen därnere visar
Hildebrand, dels att nazismen trots alla försäkringar om motsatsen
till sitt väsen är och måste vara en exklusiv konkurrent till
kristendomen, dels att den karikatyr av kristendom, som i stor utsträckning
utbjudes av statens hantlangare under namn av »positiv kristendom»
och som med rätta avvisas av Bekännelsekyrka och utomtysk kristen
opinion, har sina rötter i precis samma urvattnade och humaniserade
uppfattning av kristendomen, som trivs härhemma bland de flesta
hyggliga samhällsmedlemmar men som den nya andliga väckelsen
vill sopa bort. Tyskland förstorar med andra ord vårt eget problem.
»Även hos oss märker man i beklämmande grad, hur detta, som var
judarna en styggelse och grekerna en galenskap, urartar till en
etikett för all slags allmän hygglighet, ... men detta är ju exakt samma
form av positiv kristendom, som väcker sådan anstöt, när den
förkunnas av herr Goebbels.»
Också Harrie har upptäckt sambandet mellan det antiidealistiska
draget i svensk kyrklighet och den Bekännelsekyrka, som kämpar för
livet mot nazismens kristendomsförfalskning. I slutraderna av sin
artikel lägger han helt av den raljanta tonen och förmodar, »att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
