Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - Dagens frågor 14 december 1936 - Tysk-japanska avtalets tolkning. Av —t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ofta ansett sig böra respektera Englands önskemål, vilket bland
annat kom till synes i fråga om det tysk-engelska flottavtalet. Under
kortare tidsepoker har dessutom en viss animositet varit rådande
mellan Tokio och Berlin på grund av tyskarnas kategoriska
framhävande av den nordiska rasens supremati.
Det nu avslutade fördraget består av en ingress, 3 artiklar och ett
tilläggsprotokoll på 3 punkter. I art. 1 överenskomma de båda
fördragsslutande länderna att hålla varandra »à jour» med den
kommunistiska internationalens verksamhet samt att i intim samverkan
genomföra de erforderliga motåtgärderna. Denna artikel är
synnerligen allmänt hållen, och man kan icke draga den slutsatsen, att de
enbart skulle hålla varandra underkunniga om Kominterns
undermineringsarbete i de fördragsslutande staterna. Det vore tämligen
onödigt att sluta ett avtal om något dylikt, då det just i Japan och
Tyskland torde vara svårast för Sovjets agenter att kunna bedriva
sin verksamhet. Man torde i stället få uppfatta innebörden av denna
formulering på så sätt, att det är fråga om ett planmässigt studium
av kommunistiska internationalens arbete överhuvud. På grundval
av ett ingående studium av dess samhällsupplösande verksamhet i
alla länder är det möjligt att sluta sig till dess kommande planer och
vidtaga de preventionsåtgärder, som anses nödvändiga för att skydda
de egna intressena.
Särskilt fördragets art, 2 bör observeras. I denna säges bl. a.:
»Andra stater, vilkas inre fred hotas av Kominterns upplösningsarbete,
skola inbjudas att vidtaga motåtgärder i detta avtals anda eller att
ansluta sig till avtalet.» Detta har av dagspressen tolkats på så sätt,
att vissa bestämda stater avsetts. Således har man ansett att det vore
de fördragsslutande staternas mening att inbjuda Kina och
Tjeckoslovakien att deltaga i det antikommunistiska arbetet för att
därigenom sätta en spärr för den kommunistiska frammarschen i dessa
länder. Givetvis skulle varken Japan eller Tyskland ha något emot
ett samarbete i denna riktning med dessa för dem så betydelsefulla
länder, men att etablera sådant samarbete under nuvarande politiska
situation torde vara lättare sagt än gjort. Det torde ej heller vara
dessa stater, som avtalet hänsyftar på.
Den sista tidens stora politiska händelser — härvid syftas ej blott
på det numer så gott som konstanta eländet i Spanien — ha
kännetecknats av en genomgående enhetlig tendens. Cianos resor i
Mellan-Europa, de tysk-japanska och italiensk-japanska överenskommelserna
samt Titulescus fall ha alla betingats av samma politiska kraftkälla.
En tydlig avspänning har uppstått i förhållandet mellan Tyskland
och Italien. Den österrikiska frågan har skrinlagts, enär bägge
makterna efter den abessinska krisen och Rhenlandskuppen känt sig
isolerade och med sin utvidgningslust stodo i motsats till de efter 1919
saturerade staterna. Likheten i statsskick och världsåskådning har
underlättat ett närmande, och Tysklands välvilliga hållning under
sanktionstiden har återställt dess av Dollfussmordet förstörda
popularitet i Italien. Det samtidiga erkännandet av Francos nationella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
