Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Skaldepolitik. Tegnérs omdömen om andra länder och folk. Av Gustaf Jacobson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skaldepolitik
tidningar och vår politik annat än ett ryskt Te Deumf ... Vårt
motto för närvarande tyckes vara: Leve kosackerna!» På våren
1813 anmodades T. av Jakob Adlerbeth att skriva en ny krigssång
med anledning av det nya krig, vari Sverige då var invecklat. Men
T. vägrade: »När kriget vänder sig mot arvfienden, då vill jag
skriva.» Längre fram bekräftar T. ytterligare och än mer
energiskt sin avvisande hållning mot den svenska regeringens politik.
»Den, som inbillar sig, att Europa befrias av ryssar et consortes,
eller att kosackernas framgång är en fördel för Sverige, har
kanske rätt, men med mig tänker ban väldigt olika. I hat till
barbarerna är jag född ocli uppfödd och hoppas även att, oförvillad
av moderna sofismer, dö däruti», skriver han till Jakob Adlerbeth
den 6 oktober 1813.
På kejsar Alexander koncentrerade T. sitt hat mot allt ryskt och
mot hela den tidsriktning, som triumferade efter Napoleons fall.
Han kallade honom »obscurantismens grundpelare i Petersburg,
den allra lumpnaste karaktär jag känner i världshistorien». Då
Alexanders död 1825 på en del håll framkallade förhoppningar om
»en rentav gyllene tid», menade Tegnér, att det kunde komma
ungefär på ett ut, »om man har en räv eller björn på världstronen,
en glatthårad, skrymtaktig, populär spetsbov eller en brutal, vild,
överbrusande kosack». Den heliga alliansen vilar i alla händelser,
skriver han, »på en säker grund, nämligen människosläktets
förnedring, och den lever oss alla ut».
Polackernas resning 1831 mötte hos T. livliga sympatier.
»Polackerna äro dock», skriver han till Brinkman, »en adelig nation,
upplöst genom en nedrighet och även efteråt illa behandlad. Det
är i sanning upplyftande att se, det de så länge kunnat bestrida
segern ocli avvärja sin undergång. Men Gud hjälpe det fattiga och
ringa folket, ty dessförutan ser saken i sanning förtvivlad ut på
längden, oaktat dess temporära framgång.» Någon tid efteråt är
T. mera pessimistisk angående Polens sak. »Det förstås av sig
själv, att de måste duka under, då ingen mänsklig hjälp är att
vänta för de enstaka heroerna. Europas fred måste naturligtvis
upprätthållas till vad pris som helst, på det att de murkna
tronerna ännu några år måtte fyllas av legitima r—r.» Under sin
vistelse i Karlsbad 1833 umgicks T. flitigt med några av de polska
officerarna, som deltagit i det misslyckade upproret. Att Tegnér
känt sig dragen till de polska frihetsmännen, framgår av det
skoltal han höll i Växiö 1834. Han uttalade sig där om ungdomen och
345
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
