Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 5 juli 1937 - ”Det svenska gymnasiets ryggrad”. Av H. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
Förhållandet belyses ytterligare, om man betraktar docenternas
utsikter till befordran inom universiteten själva. I regel tillsättas de
ordinarie professurerna med män i 40-årsåldern. Varje professur
ledigförklaras alltså genomsnittligt vart 25 :e år. Den längsta tid
under vilken en docent kan få uppbära stipendium är sju år. Härav
framgår, hur begränsade möjligheterna att vinna professorsbefordran
äro. Då en filosofie doktor av intresse för sin vetenskap fortsätter
som docent vid universitetet, räknar han icke med en professur som
en given avslutning, såvida han icke är privatförmögen eller en
mycket självsäker man. Framtiden som lektor ter sig i de flesta fall som
självklar; möjligheten att bli lektor är i de flesta fall en
nödvändig förutsättning för att en person skall våga sig på att bli
docent.
Inom vårt svenska undervisningsväsende intaga lektorerna genom
de höga kompetensfordringar som ställas på dem en särställning.
Inom våra läroverk och inom det svenska kulturlivet överhuvud
taget, sådant det dess bättre alltjämt florerar landet runt, ha
lektorerna sedan gammalt intagit en rangställning och utfört en mycket
betydelsefull kulturgärning. Denna insats har till mycket stor del sin
grund i utbytet mellan universitet och gymnasier. Docentkåren har
skänkt de svenska gymnasierna många, ja måhända flertalet av deras
mest framstående lärare, och å andra sidan ha många vetenskapligt
meriterade lektorer som professorer återbördats till universiteten.
Till undvikande av varje missförstånd skall emellertid omedelbart
och klart utsägas, att härmed ingalunda avses, att inte nödig hänsyn
bör tagas till undervisningsskickligheten. Utan tvivel inträffar det ej
sällan, att docenter äro åtminstone relativt sett mindre fallna för
läroverkslärarens uppgift, likaväl som doktorer utan
docentförordnande kunna vara överlägset skickliga som läroverkspedagoger.
Syftemålet kan icke vara att utan vidare ställa docenterna i en
överklass utan blott att reagera mot en tendens att deklassera
docenttjänstgöringen som meritering för läroverkslärarbanan. Tilläggas
bör även att resonnemanget här ovan främst har avseende på
stipendierade docenter, ej på titulärdocenterna utan någon undervisning
vid universiteten eller högskolorna.
Statsrådet Engberg yttrade vid en skolinvigning på Visingsö den
18 juli 1935: »Det kan nämligen aldrig nog kraftigt betonas, att det
svenska gymnasiets ryggrad är en högt och väl utbildad lektorskår,
som genom sin dokumenterade förtrogenhet med vetenskaplig
forskning lägger upp undervisningen på ett högre plan. Hur det än är,
betyder tillgången på en vetenskapligt fullt utrustad elit vid
gymnasiet och i dess arbete en garanti för att de bildningsmål, som nu en
gång äro för gymnasiet föreskrivna, verkligen kunna nås.»
Från vår högsta kulturvårdande myndighet har därmed i klara,
tydliga och sanna ord den vetenskapliga meriteringens värde
fastslagits. Men om de, som bära ansvaret för vårt undervisningsväsens
framtid, verkligen önska att vetenskapligt skolade krafter knytas till
våra gymnasier, och att docenterna icke av ren självbevarelsedrift
456i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
