Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 10 okt. 1937 - Teaterkongressens eftermäle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
sar att underkasta sig den sociala disciplin, som förr gjorde det till
en oskriven lag för envar, som tillhörde samhällets högre skikt, att
intressera sig för teatern och särskilt dess klassiska repertoar. Hans
åskådning sammanfaller härvid med den av en engelsk teaterman
framlagda, som för några år sedan refererades i denna tidskrift (årg.
1930, sid. 867). Det gäller således enligt hans uppfattning för
samtidens teater att, utan att lita på gamla privilegier, vilka upphört
att gälla, på nya vägar närma sig den stora publiken, erövra dess
sympatier och tilltvinga sig dess effektiva stöd. Vägen till detta
mål ser Molander i en förnyelse av skådespelarkonsten på basis av
vår tids psykologiska forskning och vår vidgade erfarenhet om
själslivets bestämmande faktorer. Det gäller, säger han, »att allt
mer och mer leda in skådespelarkonsten på den fördjupade och
förfinade analysens bana, och söka nå fram till en människoskildring
så sann, så äkta och så klar att den på åskådaren måste verka med
det självupplevdas oemotståndliga makt. Människoframställningen
på scenen måste få ett vidgat perspektiv, som leder över till de
väsentligaste områdena av det inre livet. Detta är för vår teater vad
Den heliga skrift kallar ’det ena nödvändiga’.»
Betecknande för hur starkt behovet av en nyorientering inom
skådespelarkonsten inom våra dagars scenkonst erfarits är att liknande
synpunkter som Molanders någon dag- senare framfördes av en dansk
teaterman i framskjuten ställning, den bekante regissören,
skådespelsförfattaren och teaterhistorikern Egill Rostrup. Hans inlägg
formar sig till en hyllning för den ryska teatern, men ingalunda den
revolutionära, sensationella ryska teater, som man för ett tiotal år
sedan med lock och pock sökte tvinga oss att beundra och taga till
förebild utan den ryska naturalismens klassiska teaterform,
Stanis-lawskis teater, där allting är anlagt på att nå fram till ett restlöst
återgivande av själsrörelserna och det inre livet och där yttre
effekter äro lika konsekvent bannlysta som i Tjechovs skådespel. Varmt
och vältaligt som hans inlägg är gör det starkt intryck, och det är
intressant att jämföra det med Molanders. Emellertid kanske man
vågar reservera sig en aning, när han i en nära anslutning till den
ryska spelstilen sådan den utvecklats hos Stanislawski ser den
europeiska teaterns enda räddning undan förflackning och konstnärlig
undergång. De ryska skådespelarnas höga konstnärliga nivå, deras
intensivt levande spel och deras beundransvärda uppgående i sin
uppgift är ali ära värd, men det finns dock en begränsning i deras
konst: det är dem svårt att finna den stil, som kräves för återgivandet
av en stor del av den repertoar, som vi i Europa helst vilja se på
scenen. Tjechovstilen är utomordentlig i sin art, men den passar
icke för Shakespeare och icke heller för Schiller. Den ryska
skådespelarkonsten har sin begränsning, och denna sammanfaller med det
ryska väsendets egen. Att lära av Stanislawski är säkerligen både
nyttigt och gott, men det är väl att gå litet för långt, 0111 man
proklamerar satsen att vi uteslutande böra lära av honom. Mångenstädes,
icke minst dr Rostrups egen stad, finnas konstnärer, vilka före-
590
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
