Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 2 maj 1939 - Den belgiska krisen. Av Carl-Henrik Höjer - Danmarks ekonomiska läge. Av E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väsentlig fråga som Burgos). Under dylika förhållanden är det
naturligt, att en stark opinion inom partiet önskar, att det skall förbli i
opposition till dess att det återfunnit sin enighet och styrka.
Sedan trepartikoalitionen gått i kvav, återstod för Pierlot endast
att göra en tvåpartiregering (sex katoliker, fyra liberaler och tre
»tekniker»). Då detta skrives, har denna ännu ej framlagt sitt
program. Sannolikt möta svårigheter främst i språkfrågan, då
liberalerna icke torde vara sinnade att gå med på den kulturella autonomin,
men även i fråga om avvägningen mellan samhällsklasserna av de
offer som den ekonomiska krisen kräver av medborgarna. Regeringen
Pierlots egentliga styrka torde ligga i svårigheten att finna en
ersättare samt i den utrikespolitiska situationen. Ett överhängande
krigshot kan naturligtvis tjäna som konstgjord andning på regeringen i
ett utsatt land.
Under fredliga förhållanden förefaller läget dunklare än någonsin.
Tänkbart är ju, att kabinettet Pierlot, utrustat med fullmakter och
eventuellt omfattande även socialisterna, kan trassla sig fram ganska
länge. Men detta skulle i det långa loppet knappast innebära en
lösning av vare sig nationalitets- eller regimkrisen. Våren 1937
debatterades allvarligt att söka över de traditionella partierna
bilda en mot höger- och vänsterextremism riktad, reformvänlig,
demokratisk, religiöst tolerant, språkligt medlande, försvarsvänlig front
(»superparti» eller »den verkliga majoriteten»). Att skapa en dylik
är antagligen Spaaks innersta patos, som torde delas av bl. a. de Man,
Devèze och van Zeeland (den sistnämnde synes dock ha lämnat det
politiska livet). Det utomordentligt fast förankrade partisystemet
gör dock ett slikt företag utomordentligt svårt, om också ej omöjligt.
I den utländska pressen cirkulerande rykten om införande av en
»kunglig diktatur» torde kunna avvisas. Av konungens ovan
anförda brev framgår, att denne mer än de flesta reflekterat över
lägets allvar; detta dokument och monarkens enligt uppgift
förtroliga förhållande till van Zeeland och Spaak kunna möjligen tydas
som sympatier för de senares program. I en fullkomligt omöjlig
situation, där parlamentets »governmentmaking power» visat sig
ha helt sinat, kan tänkas, att Leopold, i den mån det ej överskrede
hans befogenheter, skulle söka gynna frigörandet av den »verkliga
majoriteten».
De här diskuterade fallen äro naturligtvis i hög grad hypotetiska.
Men läget synes så pass kritiskt, att det kan ha sitt intresse att söka
klargöra för sig, vilka möjligheter som föreligga.
Den 20 april.
Carl-Henrik Höjer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
