Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 2 juni 1939 - Den danska författningsfrågan - Det representativa systemets krisfara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
tiet får däremot den negativa utgången en — åtminstone för en
iakttagare i annat land — högst förbluffande konsekvens.
Christmas-Møller förklarade nämligen före omröstningsdagen, att han ämnade
avgå som partiledare, om reformen ej antogs vid folkomröstningen.
Och han ämnar tydligen hålla ord. Och därmed förlorar det politiska
ledargalleriet i Danmark sin kanske skarpaste profil.
Den nuvarande regeringskoalitionens tredje
riksmöte är snart till ända. När detta skrives ha
åtskilliga viktiga sakfrågor ännu ej avgjorts, vadan försiktigheten
bjuder att ej vid bedömandet av riksdagens materiella resultat gå
händelserna i förväg. Riksdagens partipolitiska signatur kan dock
näppeligen ändras av de återstående förhandlingarna.
Koalitionsregeringen har utan någon större möda kunnat i alla väsentliga
stycken genomdriva sina förslag. Rättvisan kräver dock det erkännandet
att det lossnat en smula i majoritetens fogar, i det att man i år
ibland tillåtit sig små modifikationer av regeringsförslag. Men längre
än till modifikationer har det ännu aldrig gått, helst i politiskt
likgiltiga frågor. Alla skulle räkna det som ett mirakel, 0111 en verkligt
betydande proposition avsloges. För att nå denna effektivitet synes
regeringen varken behöva prestera någon större navigationsförmåga
eller någon mera imponerande argumenteringskonst.
Regeringsledamöterna behöva inte ens alltför ofta visa sig i kamrarna. Den
förenings- och säkerhetsakt, som socialdemokraterna och bondeförbundet
ingingo efter 1936 års höstval, är ännu tillräckligt fast för att trygga
det nyaste enväldet.
Det skall icke här diskuteras, i vad mån tidsläget krävt hela den
utomordentligt stora expansion av regeringsmakten, som försiggått
under de senaste åren i vårt land. Det skall endast sägas, att den
omständigheten att 1920-talets regeringar voro för klena ej
nödvändigtvis behövt leda till en motsatt ytterlighet. Och man behöver
endast göra det tankeexperimentet att bondeförbundet 1936 föredragit
den gamla obundenheten framför den nuvarande bundenheten vid
koalitionen; i ty fall skulle med till sannolikhet gränsande visshet
jämvikten mellan regering och riksdag ha bevarats, det svenska
parlamentets arbete alltjämt ha samlat intresse och exempelvis det
nuvarande fullmaktsväsendet ej ha utformats så konstitutionellt
villkorslöst som i fjol och i år skett; måhända skulle dock i så fall den
fridsamma tonen i våra dagars — ändock av utrikeshändelsernas
tryck dämpade — inrikespolitiska strider ha fått lämna rum för ett
häftigare och hetsigare språk.
Likväl ger den nuvarande situationen anledning till olika
reflexioner ined hänsyn till folkrepresentationens ändrade ställning. Det
fanns en tid, då den radikala vänstern i detta land hänsynslöst stred
för folkrepresentationens rättigheter. Dess program var precis
detsamma som Johan Sverdrups bekanta sats om nödvändigheten av
att samla »ali makt i denna sal», d. v. s. stortingssalen. Den, som nu
från läktaren tar en titt på kamrarna, iakttar de ofta glest besatta
344
Det representativa
systemets krisfara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
