Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 2 juni 1939 - Det representativa systemets krisfara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
bänkarna, lyssnar till de ofta föga avlyssnade anförandena samt
registrerar de osvikliga s. k. regeringssegrarna, får minst av allt
någon förnimmelse att demokratiseringen skulle på det yttersta av
dessa dagar ha lett till denna riksdagens åtrådda maktsamling. Till
historien hör också, att just de dåvarande vänsterledarna — nära
dem stod bl. a. den nuvarande statsministern — under den
Hammarskjöldska ministärens tid rasade mot regeringens förmenta övergrepp
och mobiliserade grundlagens resurser för att stämpla dess
maktutövning såsom landsskadlig och antidemokratisk; ändock var denna
underkastad starkt beroende av riksdagen och kringskar näppeligen,
trots kriget, riksdagens faktiska maktställning så starkt som skett
under de senaste fredstidsåren.
Man skulle kunna uppdela riksdagens arbetsuppgifter i tre
huvudgrupper: 1) att ta ställning till regeringens förslag och i samband
därmed väckta motioner; 2) att fatta ståndpunkt till
opinionsyttringar, föreslagna i t. ex. motioner ocli skrivelseförslag; 3) att
utöva kontroll över regeringen, främst genom konstitutionsutskottets
dechargegranskning samt genom anlitande av interpellations- och
frågeinstitutet. Om nu någon parlamentarisk doktrin verkligen skulle
påbjuda regeringsmajoriteten i riksdagen att stödja och godkänna
regeringens propositioner i alla väder, antingen det sker av
övertygelse eller ej — och statsministern syntes vid remissdebatten i
januari stå en dylik doktrin ganska nära — kan man alltid fråga sig,
om regeringsmajoriteten på de bägge återstående områdena kan vara
skyldig att till varje pris ta hänsyn till regeringen.
I själva representationsbegreppet måste givetvis ligga förpliktelsen
för den enskilde riksdagsmannen att frambära och stå för de rimliga
önskemål, som hysas bland de representerade och äro förenliga med
ett allmänt intresse. I de besvär, som tidigare framfördes vid
riksdagarna, finnes en historisk realitet bakom detta
representations-begrepp. I den mån dylika besvär eller — på ett modernt språk —
dessa motioner ansågos sakligt motiverade, betraktade riksdagen det
såsom en självklar sak att därom avlåta en skrivelse till Kungl.
Maj:t eller på annat sätt ge uttryck för sin opinion. Sådana
opinionsyttringar uppfattades i allmänhet inte såsom något för Kungl. Maj:t
förnärmande utan blott såsom ett led i den naturliga växelverkan
mellan exekutiv- och legislativmakt. Regeringens ledamöter ansågos
icke ens böra delta i debatterna om dylika skrivelser, enär de
därigenom föregrepo konungens grundlagsenliga rätt att fatta ståndpunkt
till desamma; senast under högerregeringen för tio år sedan
klandrade prof. C. A. Reuterskiöld ett statsråd för att han genom att lämna
några sakliga upplysningar obehörigen skulle ha ingripit i
riksdagens fria avgörande av en skrivelsemotion; givetvis verkar dock
denna teori om statsrådens plikt till abstinens ytterligt föråldrad
oeh opraktisk. Numera kan man iaktta två fenomen. För det första
ha de för valmännens hjärtefråga förut lyhörda ledamöterna av
majoritetspartiet plötsligt blivit mycket lomhörda och endast i
begränsad utsträckning gjort sig i motioner till tolk för deras synpunkter.
345
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
