Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Katastrofens år. Av Torvald T:son Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nödvändigheten att undvika ett långvarigt tvåfrontskrig stod klar
för den tyska arméledningen. Den inre utvecklingen i båda
länderna hade under de sista åren företett alltmer djupgående
likheter, och därmed bortföll förutsättningen för den starka
ideologiska motsättning, som båda parterna tidigare med mycken
framgång använt som propagandamedel i utlandet.
I början av maj avskedades den ryske utrikesministern Litvinov,
folkförbundets och den kollektiva säkerhetens man och redan på
grund av sin börd Tysklands motståndare. Omständigheterna vid
hans ersättande med den utrikespolitiskt färglöse Molotov äro
alltjämt okända, och hans ställning var troligen sedan lång tid
undergrävd, men hans avgång framstår dock i ljuset av senare
händelser som en av de stora vändpunkterna i de sista årens historia.
Emellertid fortsatte, trots oron kring Litvinovs fall,
Västmakternas underhandlingar i Moskva. Om något ryskt närmande till
Tyskland var intet känt, fastän de tyska angreppen i tal och skrift
på de röda makthavarna på ett märkligt vis dogo bort.
Under sommaren växte den europeiska spänningen. Englands
hållning mot fortsatta tyska utvidgningsförsök styvnade,
allteftersom den egna försvarsberedskapen växte. Den brittiska
beslutsamheten kom till uttryck i lord Halifax’ stora tal i slutet av juni.
Underhandlingarna i Moskva syntes emellertid, trots upprepade
nya instruktioner från London och Paris, ej komma ur fläcken.
Det blev så småningom känt, att stötestenen utgjordes av ryska
krav på garantier mot tyska »indirekta angrepp». Säkerheten
skulle bestå i politiska och militära företrädesrättigheter i Polen,
i de baltiska staterna och i Finland. Full klarhet om dessa
fordringars dåvarande art och omfattning har ännu ej skapats, men
senare händelser berättiga till vittgående slutsatser. I alla
händelser funno sig Västmakterna icke kunna godtaga dessa krav.
Spänningens medelpunkt var alltjämt Danzig. Medan
sommaren skred fram, blev det uppenbart, att tyskarna företogo
omfattande militära åtgärder i den fria staden. Därigenom miste
polackerna den trumf, som de haft vid krisens början, nämligen
möjligheten att kunna hindra ett fait accompli och att vid krigsutbrott
omedelbart kunna bemäktiga sig tvisteföremålet. Emellertid såg
sig den polska regeringen tydligen ur stånd att göra något. Polen
var helt beroende av sina bundsförvanters goda vilja. Alltjämt
var M. Bonnet Frankrikes utrikesminister och sir John Simon
Chamberlains närmaste man. I Frankrike fördes på sina håll en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
