Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litvinoff och freden. Av Carl Arvid Hessler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 30 november 1927 höll Litvinoff sitt jungfrutal inför den
förberedande nedrustningskommissionen. Han sparade icke på
effekterna. Det var icke för att stödja nationernas exploaterande
styresmän, som han sade sig ha kommit. Han hade kommit för
att klargöra de kapitalistiska staternas verkliga syfte i
nedrustningsfrågan. Militarismen vore en naturlig konsekvens av det
kapitalistiska systemet. Genom sin blotta existens verkade detta
system intensifierande på motsättningarna i världen, det gav
ständigt nya stötar åt de potentiella tvisterna och förvandlade
dem oundvikligen till väpnade konflikter. Trots att världskriget
hade nämnts »kriget för att göra slut på kriget» hade
efterkrigstiden blivit en oavbruten upprustningstid, och de ständigt
stegrade militärbördorna hade kommit att vila allt tyngre på de
arbetande klassernas skuldror. Vad nedrustningskommissionen med
dess ändlösa och fruktlösa diskussioner hade gjort, det var »av
rent dekorativ natur», ironiserade Litvinoff. Så lade han fram
Moskvas plan. Den löd i lakonisk form: fullständigt undanröjande
av alla väpnade styrkor till lands, till sjöss och i luften. Med den
planen önskade sovjetregeringen visa all världen sin vilja till
fred bland nationerna.[1]
Ingen skulle troligen ha blivit mera förvånad än Litvinoff själv,
om man hade godkänt hans förslag. Sovjetledarna visste bättre
än de flesta, att rivaliteten mellan makterna gjorde total
avrustning omöjlig. Om undret hade inträffat och planen hade
accepterats, skulle ingen haft mindre att förlora än Sovjetunionen.
Dess viktigaste vapen var revolutionspropagandan och det vapnet
skulle icke endast ha förblivit intakt, det skulle ha vunnit i styrka
sedan de kapitalistiska regeringarna blivit försvarslösa mot
revolutionära resningar. Och om Litvinoffs plan förkastades, då skulle
Moskva vinna ett ovärderligt tillskott till sin propaganda. Då
kunde man peka på att Litvinoff hade avslöjat ihåligheten i
Genèves pacifism.
Litvinoffs tal hälsades med iskall tystnad. Till sist reste sig den
franske delegaten Paul-Boncour och anmärkte, att
sovjetregeringen tydligen icke hade studerat nedrustningsfrågan så länge
som kollegerna i Genève. Den skulle annars ha funnit, att dess
förslag var alltför enkelt. Men Litvinoff lät sig icke avskräcka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
