Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litvinoff och freden. Av Carl Arvid Hessler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var icke nådig mot dem, som ännu djärvts stå Sovjet emot — dessa
»inskränkta politiker, oförmögna att höja sig över sina små
politiska passioner och stora fördomar». Av internationella
strävanden hade Sovjet länge varit en vän. Vetenskapens, konstens och
det sociala livets arbetare i Ryssland hade sedan länge haft ett
fruktbärande samarbete med sina kolleger i andra länder,
framhöll Litvinoff i fortsättningen av sitt tal. Även på det politiska
området hade Sovjet gjort aktiva insatser. Litvinoff påminde om
sin definition av »angriparen», över den var han tydligen icke
så litet stolt.
Så nalkades Litvinoff det allt överskuggande problemet —
fredens organiserande. »Kunde det finnas», frågade han, »en mera
upphöjd och samtidigt mera praktisk och nödvändig uppgift för
alla nationers samarbete?» Organiserandet av kriget bedrevs ju
med den största aktivitet. Dess anda kunde icke dödas med
resolutioner. Och man måste acceptera som ett faktum, att intet krig
av allvarligare dimensioner kunde lokaliseras. Varje krig bragte
förr eller senare olycka över alla länder, krigförande såväl som
neutrala. Världskrigets läxa finge icke glömmas. Världens
utarmning, en sänkt levnadsstandard, arbetslöshet, misstro till
morgondagen, de kulturella värdenas förfall, vissa länders
återvändande till en medeltida ideologi — dessa voro världskrigets
konsekvenser, förkunnade Litvinoff. »Och vi måste göra klart för oss
en gång för alla, att intet krig med politiska eller ekonomiska
syften är i stånd att återställa så kallad historisk rättvisa, att
allt vad ett krig kan göra är att sätta nya och kanske än mera
iögonenfallande orättvisor i de gamlas ställe och att varje nytt
fredsfördrag bär inom sig frön till nya krig.»
Man kan icke säga annat än att Litvinoffs anatema över kriget
var märgfullt och övertygande nog. Han fann ingenting
rättfärdiga en vädjan till vapnen. I slutet av sitt stora tal sade han sig
hoppas, att man skulle komma att erkänna Sovjet som en
värdefull faktor i de gemensamma ansträngningarna för freden.
Folkförbundets förmåga borde icke överskattas. Men en fast vilja och
ett nära samarbete mellan folken kunde åtminstone minska
krigsfaran — »en ärofull och hög uppgift, vars fullföljande skulle vara
av oskattbart värde för mänskligheten».
Den dagen, den 18 september 1934, stod Litvinoffs stjärna i
zenit. Under åren som följde gjorde Litvinoff allt för att befästa
och utbygga Rysslands nya diplomatiska position. Han sökte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
