Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litvinoff och freden. Av Carl Arvid Hessler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
knyta banden fastare mellan Ryssland och England. I slutet av
mars 1935 hade han glädjen att se medlemmen av det engelska
kabinettet mr Anthony Eden som sin gäst. Tidningarna ägnade
all möjlig uppmärksamhet åt denna visit, de visste till och med
berätta, att då Eden åt lunch hos Litvinoff på hans lantställe buro
smöruppläggningarna på bordet inskriptionen »Freden är
odelbar». Och enligt vad en gemensam kommuniké hade att förmäla
voro Eden, Stalin, »konseljpresidenten» Molotov och Litvinoff ense
om att det nu var nödvändigare än någonsin att bygga upp ett
system av kollektiv säkerhet i Europa. För det målet skulle de
båda makterna samarbeta. Några omedelbara resultat av större
vikt nådde man ej. Storbritannien var tydligen icke berett att
genast deltaga i några garantier för freden i östra Europa.
Någonting sådant skulle den engelska opinionen icke ge sitt stöd.
Men tonen i kommunikén tycktes varsla om ett verkligt närmande
mellan de båda länderna.
Tillsamman med Barthou hade Litvinoff ivrigt arbetat på att
få till stånd ett Öst-Locarno. Det skulle innebära att Ryssland,
Tyskland, Polen, Tjeckoslovakien och de tre randstaterna skulle
garantera varandras gränser. Planen stötte på stora svårigheter.
Tyskland ämnade icke för all framtid godtaga status quo och
Polen ansåg sig ha tillräckligt av pakter. När det tycktes evident
att planen strandat, slöts den fransk-ryska pakten om ömsesidigt
bistånd den 2 maj 1935. Men Litvinoff siktade längre. Det var
hans stora dröm att Frankrike, Storbritannien och Ryssland skulle
sluta en allians och gemensamt garantera Östeuropas gränser. En
sådan allians skulle vara av den största strategiska betydelse för
Ryssland och den skulle trygga freden i Europa, menade Litvinoff.
I september 1935 fann han ett tillfälle att slå ett slag för sin plan.
Italien hade just angripit Abessinien. Med en fasthet som man
icke varit van vid från engelskt håll trädde sir Samuel Hoare
inom skranket för folkförbundets principer. Det brittiska riket
vore beslutet att lägga hela vikten av sin styrka i vågskålen för
internationell fred och ordning. Litvinoff var icke sen att skänka
denna politik sitt stöd. Han gjorde det icke för att trygga det
engelska imperiet. Han gjorde det för att öva press på England.
Han ville förmå England att inse att det behövde Ryssland liksom
Ryssland behövde England. »Freden är odelbar» var Litvinoffs
grundsats.
Efter Litvinoffs tal inträffade en episod, som kastade skarpt ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
