Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litvinoff och freden. Av Carl Arvid Hessler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
över de ryska utrikesförbindelsernas labilitet. Litvinoff hade vänt
sig mot den uppfattningen att tvåsidiga pakter vore att föredraga
framför försök till kollektiv säkerhet. Den uppfattningen hade
ofta ingenting gemensamt med fredliga avsikter, och varje
nonaggressionspakt hade sannerligen icke till syfte att stärka den
allmänna freden, hade Litvinoff försäkrat. Hans dunkla
anspelning uppkallade överste Beck till en skarp protest. Under Becks
tid som utrikesminister hade Polen i viss mån glidit bort från sin
traditionella vänskap med Frankrike och i stället närmat sig
Tyskland. I januari 1934 hade en nonaggressionspakt på tio år
ingåtts med Tyskland. Nu menade Beck att Litvinoffs ord
åsyftade den pakten. Då Litvinoff reste sig för att ge en förklaring,
avlägsnade sig hela den polska delegationen.
Många hade hållit före att det betytt en avsevärd vinst i
inflytande och prestige för folkförbundet att Ryssland blivit dess
medlem. Två år senare tycktes förbundet nära sitt sammanbrott.
Det hade totalt misslyckats i den abessinska konflikten. När man
samlades i Genève i september 1936, började man tala om en
reform. Många förslag lades fram men inget var så detaljerat som
det ryska. Det gick ut på att förbundsrådet skulle sammanträda
och fatta sitt beslut redan inom sex dagar efter ett krigsutbrott.
Både militära, ekonomiska och finansiella sanktioner skulle snabbt
sättas i verket. För att komma till rätta med hela frågan om
förbundsakten och dess tillämpning utsågs den s. k.
tjugoåttamannakommittén. Då denna samlades till sitt tredje möte i början av
1938 inleddes förhandlingarna av Östen Undén. Det var Undéns
och svenska regeringens mening, att sanktionsbestämmelserna i
artikel 16 icke för närvarande kunde i praktiken tillämpas i sin
helhet. Efter de senaste årens erfarenheter hade man endast att
erkänna, att sanktionssystemet icke fungerade obligatoriskt och
automatiskt. Genom omständigheternas makt hade en praxis
uppkommit, enligt vilken förbundets medlemmar icke ansåge sig
skyldiga att företaga en tvångsaktion mot en angripande stat.
Mot denna uppfattning vände sig Litvinoff. Han hävdade att
man måste bibehålla och om möjligt rent av stärka artikel 16.
För den ståndpunkten stred han även vid församlingens möte i
september. Där uppträdde ombud för de nordiska länderna,
Belgien, Holland, randstaterna och Polen, och alla gjorde de gällande
att sanktionssystemet ägde en icke-förpliktande karaktär.
Litvinoff förnekade, att sådana ensidiga förklaringar hade någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
