Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litvinoff och freden. Av Carl Arvid Hessler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rättslig betydelse. Om medlemmarna hade rätt att godtyckligt tolka
artikel 16, då skulle de kunna handla på samma sätt i fråga om
andra artiklar. Och om artikel 16 mjukades upp och berövades
sin obligatoriska karaktär, då skulle den vara utan värde för att
avvärja eller hejda angrepp. Ingen inom folkförbundet
förfäktade så konsekvent kollektivitetens grundsats som den ryske
delegaten. Överhuvud framstod Rysslands hållning nu och sedan
flera år som icke bara fredsbetonad, den framstod som
»fredsaktivistisk» — för att låna Rickard Sandlers ord i årets
remissdebatt.
Litvinoff hade gjort sitt yttersta för att upprätthålla goda
förbindelser med västmakterna. Inom kommunistkretsar var den
linje han följde icke oomstridd. Männen av Trotskijs och
Zinovjevs skola avskydde folkförbundet. De voro övertygade om att
utan en världsrevolution skulle det socialistiska experimentet i
Ryssland icke bli någon framgång, och en världsrevolution vore
att räkna med endast som resultat av ett nytt världskrig. Så
fanns där kretsen kring Tuchatjevskij. Under tio år hade dessa
arméofficerare samarbetat med det tyska riksvärnets officerare,
många av dem hade fått sin utbildning i Tyskland, de voro fulla
av beundran för Tysklands militära teknik och de hade även
efter Hitlers makterövring sökt upprätthålla kontakt. Inom denna
militärkrets önskade man, att Ryssland skulle återgå till sin
gamla politiska linje från åren 1922 till 1933. Man borde söka
komma till en uppgörelse med Tyskland, till äventyrs på Polens
bekostnad. Därmed skulle man kunna utvidga Tysklands
territorium, föra revolutionen till grannländerna på bajonetternas
spetsar och undvika risken av ett krig på två fronter. Huvudmannen
för denna frondörgrupp var Tuchatjevskij, ärelysten och
yrkesskicklig. Redan 1936 lär det ha kommit till den ryska regeringens
kännedom att Frankrike icke betraktade Tuchatjevskij som fullt
pålitlig. Och i juni 1937 fick han falla, dömd till döden för spioneri
och högförräderi.
Oppositionen likviderades. Samtidigt uppammades under dessa
år en starkt nationalistisk anda hos det ryska folket. Man
beklagade att trotskisterna haft möjlighet att undertrycka
historieundervisningen i skolorna. Barnen hade ingenting fått lära sig om
Rysslands stora förflutna, allt vad de visste om tsarernas historia
var, att den utgjort en oavbruten följd av våldsdåd och förtryck.
En gång hade Zinovjev skrivit om »rovdjuren» i det Romanowska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
