Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 7 maj 1940 - Kriget i luften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Framgången för ett anfall på Norge berodde helt av möjligheterna
att från början överraskande gripa och sedan aldrig släppa
initiativet. Detta krävde en intim samverkan mellan alla tre
försvarsgrenarna. Flygvapnets roll därvid blev fyrfaldig: att trygga
sjötransporterna och sjöstridskrafterna i det mycket sårbara inledningsskedet
mot anfall från engelska sjöstridskrafter; att transportera trupper
luftledes till sådana punkter, som snabbt måste besättas och voro
svåråtkomliga; att understödja lantstridskrafterna genom
skoningslösa anfall på de försvarande trupperna; samt att hindra eller
försvåra insättandet av västmaktsförstärkningarna.
Resultatet blev en utomordentlig framgång. Efter ett nytt
treveckorskrig är det norska fälttåget ett praktiskt taget avslutat
kapitel. Detta måste till stor del, kanske huvudsakligen, tillskrivas det
tyska flygvapnets verkningsförmåga.
Till följd av flygets vaksamhet över Nordsjön kunde
landstigningarna den 8/4 genomföras utan nämnvärd motverkan från engelska
flottan. Att stora förluster därefter drabbade tyska flottan fick mindre
betydelse; flottan hade redan löst sin förnämsta uppgift och kunde
överlämna säkrandet av det vunna åt flygvapnet.
Kuppen mot Oslo startades med luftlandsättning av trupper på
Fornebu flygplats och lyckades till följd av norrmännens fullständiga
brist på beredskap gentemot denna typ av anfallsföretag, som eljest
icke är någon lätt uppgift. Därefter har en ständig ström av
transportflygplan fört trupper till Oslo, Trondheim och Narvik.
Säkerligen har en ansenlig del av de tyska trupper, som nu finnas i Norge,
anlänt luftvägen, medan den mera sårbara sjövägen främst använts
för transport av tung materiel. Endast ringa motverkan har hindrat
denna flygtrafik, som haft utomordentlig betydelse för
lantstridskrafternas offensiva förmåga.
Det svaga norska flygvapnet överrumplades delvis redan första
operationsdagen. En del flygplan lyckades dock undkomma och beto
till och med väl ifrån sig, innan de drogo sig tillbaka norrut. De ha
därefter icke haft nämnvärt inflytande på operationerna. Tyska
flygvapnet tog mycket snabbt de fåtaliga norska flygbaserna i besittning.
Endast Oslo (Fornebu och Kjeller) samt Kristiansand och Stavanger
ha väl användbara flygfält, medan Trondheim äger ett, som vid djup
snö eller tjällossning svårligen kan brukas. I övrigt ha isbelagda
insjöar kunnat användas. Sedan flygbasfrågan sålunda ordnats har
det tyska flygvapnet haft herraväldet i luften över Norge, ett faktum
som torde vara främsta orsaken till de allierades snöpliga nederlag.
Det tyska bombvapnet användes närmast i direkt understöd åt
lantstridskrafterna vid dessas framryckning mot norr. Genom ständiga
anfall mestadels på låg höjd mot förbindelserna, särskilt
järnvägsstationerna, samt mot trupper i rörelse på de fåtaliga vägarna har
allt verksamt försvar slagits ned, sannolikt lika mycket till följd av
direkt skadegörelse som på grund av moralisk verkan och därför att
en ordnad operativ ledning icke blivit möjlig. Här ha gamla
erfarenheter från världskriget, Abessinien, Spanien och Polen besannats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
