Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 7 maj 1940 - Riksdagens ålderspresidenter. Av Elis Håstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anhängare, innehade värdigheten under riksdagarna från 1876 till 1883,
då han lämnade det parlamentariska livet. Han var dock
frånvarande vid kammarens första sammanträde både 1881, då Tornérhjelm
tjänstgjorde, och 1883, då P. O. Reuterswärd fungerade.
Såväl vid 1883 som vid 1884 års riksdag fanns ännu Rudolf
Tornérhjelm kvar i kammaren, men han taxerade tydligen ej högt äran att
öppna kammarförhandlingarna utan föredrog att vara hemma.
(Uteblivandet är ett slags bekräftelse på prosten Schönbecks skoningslösa
memoarer »Prelater», där det påstås att den skånske magnaten
under denna första kammarens arvodeslösa och ganska pliktförgätna
tid en gång ej skulle ha bevistat riksdagen på hela två år; plötsligt
beslöt han sig dock för att resa upp till en viktig votering och hyrde
fördenskull ett extratåg, lastat blott med honom och kammarkollegan
Jules Stiernblad; de lära likväl ej ha kommit längre än till
kammarens korridor, ty där försummade de voteringen på grund av ett
invärtes behov att skrodera över sin färd.) Efter Tornérhjelm i tur 1883
kommo den siste lantmarskalken, landshövding Gustaf Lagerbielke och
hovmarskalken P. O. Reuterswärd, som båda bevistat alla riksdagar
sedan 1844 men av vilka den förre var tre år äldre (född 1817). Såsom
talman höll sig emellertid greve Lagerbielke alltid utanför kammaren
tills talmansförordnandet upplästs; även sedan han 1891 lämnat
talmansskapet fortfor han att under sina återstående riksdagar vara
frånvarande vid det första uppropet. På så sätt kom Reuterswärd under
åren 1883—1894 att fungera som ålderspresident utan att vara den
enligt riksdagsordningen äldste; först därefter hade han obestridd rätt
till värdigheten, i vilken han kvarstod tills han hösten 1899 avsade
sig det förnyade mandat, som han — vid hela 79 års ålder — fått
mottaga av det trogna västmanländska landstinget. Endast vid en
riksdag — 1895 års — var han frånvarande, och ålderspresidentens
funktion sköttes då av förre landshövdingen i Stockholms län
Wilhelm Stråle, som i likhet med Reuterswärd gjorde sin
parlamentariska debut på Riddarhuset 1844 men saknade mandat vid 1867 och
1868 års riksdagar. Vid sammanlagt 18 riksdagar officierade alltså
Reuterswärd som ålderspresident och skulle därigenom kunna kallas
ålderspresidenternas ålderspresident; han var också den förste, som
bevistat mer än 40 riksdagar, och hans sammanlagda riksdagstid
sträckte sig över 46 år. I ett hänseende är hans riksdagsbana dock
rakt en annan än Lindhagens; den senares inflytande var störst
under de första riksdagsperioderna för att sedan oavbrutet sjunka,
medan Reuterswärd under mer än trettio år förde en föga
uppmärksammad tillvaro i riksdagen innan han, nära 70-årig, blev den
åtminstone utåt synlige, vördade hövdingen för första kammarens
stormäktiga protektionistparti.
Efter »patriarken» växlade värdigheten titt och tätt innehavare.
Åren 1900—1902 bekläddes den av förre talmannen, universitetskansler
Pehr von Ehrenheim, Louis de Geers »riksdagsminister» 1866—1870 och
den siste överlevande av de statsråd, som genom 1870 års titelreform
till sin död tillätos behålla statsrådstiteln. Efter hans avgång ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
