Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 7 maj 1940 - Riksdagens ålderspresidenter. Av Elis Håstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
redan 1878 men efter en makalöst häftig valstrid, som gav eko över
hela landet, fallit igenom vid 1896 års andrakammarval och först år
1904 bärgats över till första kammaren. Han förvaltade
ålderspresidentens beställning fr. o. m. 1912 t. o. m. 1916 års riksdag, efter vilken
han drog sig tillbaka. I tur som efterträdare år 1917 skulle ha stått
Valmansförbundets och arbetsgivareföreningens första organisatör,
G. F. Östberg, som redan på 90-talet under sin tid som godsägare i
Sigtunatrakten varit vice talman i andra kammaren, men även han
drog sig hösten 1916 tillbaka. Ålderspresident under riksdagarna
1917—1919 A blev hovmarskalken greve Philip Klingspor från Östergötland,
en av 90-talets mest aktiva protektionister; när han vid första
kammarens upplösning efter den nya författningsuppgörelsen drog sig
tillbaka sommaren 1919, hade han bevistat 39 riksdagar.
Efter demokratiseringen har första kammaren haft blott tre
ålderspresidenter. Vid 1919 års B-riksdag stod Ollas A. Ericsson från
Ovanmyra utan konkurrens med 38 riksdagar mot förutvarande
jordbruksminister O. Nylanders 30. Dalabonden, som på slutet av sin
bana tillhörde bondeförbundet, var den siste förstakammarledamot,
som deltagit i tullstridens riksdagar 1887/88; liksom sonen Jones Erik
Andersson gick han omkring kostymerad i daldräkt med tofsar och
allt, men trots dräkten representerade han på slutet Hallands län, på
samma sätt som Liss Olof Larssons Leksandsdräkt en gång förgyllde
upp senatens Kronobergsbänk. Ollas kvarstod som ålderspresident
t. o. m. 1921 års riksdag, då hans mandat utlöpte. Efterträdaren 1922,
Ernst Trygger, kunde ej tillgodoräkna sig mer än 29 riksdagar, mot
28 för Carl Lindhagen, 27 för Carl Swartz och 26 för Hugo Hamilton;
den sistnämnde satt dock sin första riksdag 8 år tidigare än Trygger
men hade under två årsserier stått utanför riksdagen. Trygger var
nominellt kammarens ålderspresident ända t. o. m. 1937, d. v. s. under
16 riksdagar. Men ensam bland alla ålderspresidenter var Trygger
samtidigt statsråd ej blott en utan t. o. m. två gånger, och vid 1924
samt 1929/30 års riksdagar fick Lindhagen rycka in som suppleant.
Fr. o. m. 1938 års riksdag har Lindhagen varit ordinarie och, såsom
nogsamt är känt, låtit sin lyriska, allt annat än konventionella
vältalighet ymnigare än någonsin flöda vid riksdagens samlande.
Lindhagen har — liksom E. G. Boström, N. J. Boström, Olof Jonsson,
G. F. Östberg och Ollas A. Ericson — tillbragt en stor del av
riksdagstiden i andra kammaren. Han invaldes vid 1896 års höstval och
är nu den ende kvarsittaren från 1800-talet, Om han ej 1917 vid valet
ställts utanför under ett par riksdagar, skulle han ha blivit den
förste svensk, som bevistat 50 riksdagar.
I den nya andra kammaren 1867 var det ganska naturligt, att
adelsmän med sina möjligheter att vid unga år skaffa sig en
riddarhusfullmakt skulle representera en högre riksdagsålder än de av val
beroende ledamöterna av de ofrälse stånden. Endast en f. d.
bondeståndsledamot, bergsmannen Anders Ericsson i Karlskoga, talman vid
1840/41 års riksdag, hade suttit i riksdagen tidigare än 1840, nämligen
fr. o. m. 1828/30 års, men efter att ha blivit bruksdelägare utestängdes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
