Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Montesquieu och Sveriges grundlagar. Av Fredrik Lagerroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
styrande makt och ständernas beskattande, särskilt när det gäller
nya av ständerna uppfunna statsbehov, är tydligt. Dualismen
mellan konung och ständer kan så mycket lättare föranleda
gnissel, som 1809 års KF i motsats till både Locke och Montesquieu
ej känner någon högsta makt i staten.
Därmed är jämförelsen mellan Montesquieus system och 1809
års RF slutförd. Olikheterna äro stora och avse centrala ting.
Likheter finnas också men knappast några sådana, som icke låta
sig förklara utan att påverkan ägt rum. Men huru har då
föreställningen om Montesquieus dominerande roll 1809 kunnat uppstå?
Förklaringen ligger däri, att man, så egendomligt det än verkar,
i sin analys huvudsakligen hållit sig till regeringsformens
förarbeten och diskussionen kring densamma strax före och under
riksdagen 1809—10. Därav finner man otvivelaktigt, att 1809 års
män, som ju stodo på höjden av sin tids bildning, icke blott väl
kände till utländska författningar och idéströmningar utan även
rörde sig med specifikt Montesquieusk terminologi. Så tala både
lagman Poppius och kanslirådet Adlerbeth, den bekante skalden,
om »den exekutiva makten». Men sådant visar rimligen intet mot
regeringsformens fasthållande av termen »styra». Endast den
svarar ju mot den ställning, den verkligen tillerkänner konungen.
Framför allt har man åberopat Järtas ord i konstitutionsutskottets
memorial om »en styrande makt», »en lagstiftande makt» och en
»domaremakt». Här ha vi ju Montesquieus tremaktsschema. Men
bortsett från att dennes terminologi här är korrumperad av
inhemska reminiscenser, så vad bevisar den mot regeringsformens
egen systematik?
Bättre förstånd för denna än Järta ha trots nyssnämnda
terminologiska oegentlighet Poppius och Adlerbeth. Så förklarar
den senare i riddarhusdebatten den 3 juni, att säkerheten bäst
bevaras, då lagstiftande makten tillhör nationen och dess regering
gemensamt, lagskipande makten vissa kårer, som varken av
nationen eller dess regering böra lida impositioner, den exekutiva
odelt innehaves av regenten och den beskattande odelt av folket.
Bättre än Järta, som ju glömt bort den funktion, som var
ständernas speciella, låter oss också Adlerbeth förstå, huru genom
regeringsformen en »jämvikt» kunnat upprättas. Därmed har
man ju nått samma resultat som Montesquieu, som uttryckligen
förklarar sig vilja träffa sådana arrangemang, att makt hejdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
