Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Montesquieu och Sveriges grundlagar. Av Fredrik Lagerroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
makt. De båda balanssystemen bli dock helt olika. Hos
Montesquieu etableras jämvikten inom själva den högsta makten, den
lagstiftande, medan den i regeringsformen kommer till stånd på
så sätt, att de båda statsorgan, som under föregående sekel kivats
om makten, få lägga beslag på vardera en funktion hel och hållen,
jämnt dela den tredje och osjälviskt överlämna den fjärde åt
utomstående myndigheter. Att blott på den abstrakta
jämviktsprincipen som sådan funta påståendet om påverkan låter sig knappast
göra. Den var dock ett tankeferment med anor ända bort i antiken
och före Montesquieu välbekant för svenskarna. Om de 1809
stimulerats av det specifikt Montesquieuska maktdelningssystemet,
ha de i alla fall gjort om det från grunden.
1809—10 års ständer ha emellertid lämnat efter sig icke blott
en regeringsform utan även tre andra grundlagar. Av dessa
förtjänar dock endast riksdagsordningen att ur här angivna
synpunkter diskuteras och det blott vad beträffar däri stipulerade
former för samarbete mellan konung och ständer. De vittna
nämligen om en doktrinär fruktan för att »den verkställande
makten», såsom man oegentligt nog under diskussionens gång
benämner konungamakten, skall kujonera »den lagstiftande makten»,
som lika oegentligt får beteckna riksdagen, och vice versa. Å ena
sidan måste statsråden enligt § 41, i fall de i konungens ställe
utöva riksstyrelsen, helt avstå från utövandet av sin eventuella
riksdagsmannarätt. A andra sidan förbjudas riksdagsutskotten
att, när de behöva upplysningar av konungens ämbetsverk, träda
i omedelbar förbindelse med dessa. I stället skola de av
hovkanslern utverka högstdensammes befallning om de önskade
upplysningarnas meddelande. Knappast har dock Montesquieu
härvid spelat annan roll än den att han skärpt den misstänksamma
en gardeställning, som längesedan avlöst äldre tiders
förtroendefulla samverkan mellan de båda statsmakterna. När man läser
Järtas inlägg i debatten, finner man också, hurusom den styrande
makten, av honom i full överensstämmelse med författningens
anda betecknad som »i alla samhällen den mest kraftfulla», just
i denna sin egenskap kräver respekt, medan den verkställande
makten hos Montesquieu vore tillspillogiven inför den lagstiftande
maktens intrång, därest den icke själv utgjorde en del av samma
lagstiftande makt.
Härmed skulle då den i överrubriken inneslutna frågan ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
