Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Helsingfors universitet — 300 år. Av Herman Gummerus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
finsk- och svenskfödda lärare och elever fanns inte under en tid,
då latinet var undervisningens språk. Flera av de svenska
professorerna lärde sig finska. Värmlänningen Eskil Petraeus,
professor i teologi, utgav år 1649 den första finska språkläran.
Märkligt är det att se, huru universitetets lärare och alumner
redan vid stormaktstidens slut anslogo finsk-patriotiska toner.
Mest bekant bland dem var Daniel Juslenius, född år 1676 i Virmo
i Finland, år 1712 utnämnd till linguarum professor. I tre
disputationer utvecklade han all sin kännedom av hemlandet och all sin
filologiska lärdom för att förhärliga Finland och dess invånare.
Hans förebild var Rudbecks berömda Atlantica. Finnarna voro
enligt honom ett urgammalt kulturfolk, som utfört lysande
bragder och utsträckt sitt välde över stora delar av Europa. Finskan
hörde till de ursprungliga språk, som vid den babyloniska
förbistringen utgått från hebreiskan! Icke mindre än 500 finska ord
härledde Juslenius ur gamla testamentets heliga språk. Likheten
mellan finskan och grekiskan ansåg han bevisa, att finnar och greker
i en avlägsen forntid stått i nära beröring med varandra.
Under stora ofreden måste Åbo akademis professorer år 1713 fly
över till Sverige. Några studenter från Finland började studera i
Uppsala, men under åren 1715—1721 läto dock 47 ynglingar i
Stockholm inskriva sig vid Åbo akademi. Nya professorer utnämndes
under landsflykten. År 1722 kunde universitetet åter öppnas i det
av kriget illa medfarna Åbo, till en början med endast sju
närvarande professorer. Även sedan antalet tolv blivit fullt var
lärarkåren, skriver Heikel, mycket svagare sammansatt än år 1640.
»Varken i Finland eller Sverige synes under det svaghetstillstånd,
som den långvariga krigstiden medfört även på det andliga
området, någon tillgång till framstående akademiska lärare ha
funnits.»
Universitetet i Åbo reste sig likväl under frihetstiden
småningom ur sitt förfall. Av stor betydelse för dess utveckling var
att kanslersämbetet bekläddes av så betydande män som Arvid
Horn (1723—35), Ernst Johan Creutz (1735—39) och Karl Gustaf
Tessin (1745—61). Nu framträder bland akademins lärare den ena
framstående vetenskapsmannen efter den andra. Eino Kaila
skildrar på några välskrivna sidor, huru starkt inflytande universitetet
rönte av det begynnande »upplysningstidevarvets» ledande idéer.
Den benhårda ortodoxien och den ofruktbara nyskolastiken
ersattes dels av den wolfska rationalismen, dels av det utomordentliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
