Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Helsingfors universitet — 300 år. Av Herman Gummerus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härjande brand, som den 4 september 1827 lade sju åttondedelar av
Åbo stad i aska.
Redan före år 1827 torde man ha umgåtts med planen att flytta
Finlands universitet från Åbo till Helsingfors, som år 1812 gjorts
till landets huvudstad. Åbo med sina gamla svenska traditioner
låg ju i de ryska maktägandes tanke alltför nära det gamla
moderlandet. Bland professorerna och studenterna vid akademien hade
inte saknats symptom till en stillsam opposition. Docenten i
historia Adolf Ivar Arwidsson hade i tidningsartiklar vågat ge
uttryck åt nationellt finska idéer med tydlig spets riktad mot den
reaktionära ryska regimen. Bestraffad med förvisning från
universitetet år 1822 utan rätt att återvända, hade han överflyttat till
Sverige, där han blev hjärtligt mottagen och slutligen utnämnd till
kunglig bibliotekarie. Också några professorer hade tvungits att
ta avsked såsom misstänkta för oppositionella tänkesätt.
Studenternas sinnelag var icke mindre misstänkt. År 1812 skrev Gustav
Mauritz Armfelt till ärkebiskop Tengström: »De ryska
språklärarna skola ej vid sina publika lektioner ha en enda åhörare. Är
sådant anständigt? Är sådant klokt? Tror man att man om sex
år befordras utan att kunna ryska eller att Finland ej mer är
under ryskt välde?» Armfelt liksom Tengström voro båda varma
fosterlandsvänner, men de ansågo att Finland i sitt eget intresse
måste visa så stor lojalitet som möjligt gentemot Ryssland. Då
och då hade det förekommit slagsmål mellan studenter och ryska
soldater. Härtill kommo de fortlevande sympatierna för Sverige.
Betecknande för de ryska farhågorna i detta avseende var att
akademiens kansler, storfurst Nikolaus, vid sitt besök i Åbo år 1820
gav rektor Melartin tillsägelse att inte ge studenterna resetillstånd
till Sverige. »Där — sade han — härska icke goda grundsatser,
varken vid hovet eller hos nationen.»
Universitetets förflyttning till Helsingfors dikterades alldeles
tydligt av politiska motiv. I landets nya huvudstad, där den
inhemska regeringen och den ryske generalguvernören residerade,
skulle universitetet lättare kunna övervakas. Detta hade man på
finskt oppositionellt håll fullt klart för sig. Den 15 november 1827
skrev professor P. A. von Bonsdorff till professor J. J. Berzelius i
Uppsala: »Varför förflyttning från Åbo? För det vi hade ett
frihetsälskande land till vår granne, för det våra studerande
ynglingar vid ett eller annat tillfälle, icke för innehållets eller
meningens skull, utan blott för behaget i melodin (!), sjungit någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
