Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Helsingfors universitet — 300 år. Av Herman Gummerus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svensk nationalsång, t. ex. ’Kring Sveas fana samlas vi’. Och
sådant har blivit framburet till högre ort. Och för det någon gång
obetydligt oväsende ägt rum mellan de studerande och ryska
militären. Man har länge känt huru onådigt detta blivit upptaget,
Men nu var stunden kommen, då ljungelden skulle nedstörta från
de över våra huvuden sammanskockade molnen.»
Men om höga vederbörande hade tänkt sig, att universitetets
förflyttning till Helsingfors skulle leda till den finska opinionens
närmande till »det stora fäderneslandet», så misstogo de sig.
Under de första decennierna av sin verksamhet i Helsingfors, mitt
under den nikolaiska regimens hårdaste tryck, blev universitetet
vad det varit redan i Åbo under den sista svenska tiden med
Henrik Gabriel Porthan som ledare: en härd för det vaknande finska
nationalmedvetandet. Tillsvidare dock icke med politisk
anstrykning. Det politiska lösenordet var obetingad lojalitet mot
kejsaren-storfursten på grundvalen av den regentförsäkran, vari
Alexander I och även Nikolaus I hade förbundit sig att upprätthålla
Finlands autonoma författning, en försäkran som även den senare
i stort sett icke bröt emot. Det kan inte förnekas, att vår
härskande byråkrati och även universitetets styresmän blott alltför
ofta förknippade denna lojalitet med ett förnedrande kryperi för
de maktägande, ett kryperi som visserligen kunde urskuldas
under en tid av järnhård despotism.
Nej, det som studenterna i Helsingfors och några
universitetslärare kunde entusiasmera sig för utan att råka i delo med den
rådande regimen var inte politiska frihetsdrömmar utan den
etnografiskt, språkligt och litterärt orienterade finskhetsrörelsen.
Märkligt, om än fullt förklarligt, är att denna rörelse uppbars av
män, som hade svenskan till modersmål eller åtminstone fått sin
bildning på svenska, då ju inga finskspråkiga skolor existerade
låt vara att kanske flertalet av dem tillhörde ursprungligen
finskspråkiga släkter. Att arbeta för finskans utvecklande till ett
kulturspråk, för den finska folkpoesiens tillvaratagande och för den
finska folkmajoritetens språkliga rättigheter var en allmänt
fosterländsk uppgift. Universitetskretsarna och studentnationerna
ägnade sig med hänförelse åt denna uppgift under ledning av
sådana män som Johan Vilhelm Snellman i medveten opposition mot
den konservativa svenskspråkiga ämbetsmannaklassen. Johan
Ludvig Runeberg blev medlem av det år 1831 stiftade Finska
Litteratursällskapet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
