Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Helsingfors universitet — 300 år. Av Herman Gummerus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
finskspråkiga tidningar framträdde vid sidan av de svenska. Enskilda
universitetsprofessorer kunde aktivt deltaga i lantdagsarbetet
som medlemmar av de särskilda stånden, huvudsakligen
prästeståndet och ridderskapet och adeln. Någon gång kunde det hända
att en framstående professor, såsom Leo Mechelin och
Yrjö-Koskinen, utnämndes till senator, men principiellt stod
universitetet som en strängt vetenskaplig institution utanför politiken.
Endast språkfrågan spelade stundom på ett obehagligt sätt in i
konsistoriets förhandlingar i utnämningsfrågor.
Inom studentnationerna, av vilka allt flere blevo rent
finskspråkiga eller fingo en finsk majoritet, politiserades det flitigt.
Tidens stora meningsbrytningar mellan konservativa och liberala
gjorde sig förstås gällande även bland ungdomen, men de
överskuggades dock av språkstriden. De finsksinnade studenterna
förfäktade med ungdomlig radikalism det totala
förfinskningsidealet, de svensksinnade livades av det nyvaknade intresset för
den länge försummade svenska allmogen i kusttrakterna. Det
blev nu huvudsakligen de senare, som uppburo de gamla svenska
kulturtraditionerna. Båda de stridande partierna framhöllo
energiskt sitt fosterländska sinnelag. Den som skriver detta erinrar
sig med rörelse, med vilken iver man i den tvåspråkiga
österbottniska avdelningen (nationen) i mitten av 1890-talet debatterade
den viktiga frågan, på vilketdera språket, finska eller svenska,
talet för fosterlandet skulle hållas vid årsfesten, Porthans-dagen
den 9 november. När det gällde folkbildningsarbetet —
grundandet av folkhögskolor i främsta rummet — kommo de båda
språkpartierna inom denna studentnation förträffligt överens.
I närmare fyrtio år levde Finland sitt konstitutionella liv, i
allmänhet utan rysk inblandning. Vi hade t. o. m. lyckats ernå
ökade statliga rättigheter, såsom uppställandet av egna finska
trupper, dock endast infanteri, vartill senare kom kavalleri. Men
vid sekelskiftet var det slut med den konstitutionella idyllen. Den
år 1899 inledda förryskningspolitiken ledde till en nära tjugoårig
författningskamp, som ändades med Finlands
självständighetsförklaring den 6 december 1917 och självständighetens
förverkligande genom frihetskriget. Under en paus av dessa s. k.
ofärdsår tog Finland det långa steget från den antikverade
ståndsrepresentationen till en på allmän rösträtt för män och kvinnor
vilande ultrademokratisk folkrepresentation. Vi fingo även
bevittna uppkomsten av ett överraskande talrikt socialdemokratiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
