Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Hellas — det odödliga. Av Natan Valmin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dem ut ur deras urgamla boplatser, ingen skall ersätta dem, ty
därtill kräves en speciell egenskap: att vara grek.
När detta åter och åter överfallna folk än en gång, den femte
under detta sekel, måste värna sitt oberoende, har det knappt
hunnit hämta andan efter den sista, den som slutade med en kraftigare
åderlåtning, än land och folk kanske någonsin utstått. Grekland
har haft en vidrig tid. Det har haft att dragas med en hopplös
ekonomi, haft att uthärda täta inre oroligheter, men det har trots
detta på ett i långa sekler okänt sätt vetat att sluta sig samman.
Grekland av år 1940 är icke detsamma, som det var för blott
fem—sex år sedan. Det har funnit sin ledare, kanske en ny
Themistokles, och trots att inga braskande fanfarer genljudit genom press
och radio, har återuppbyggnadsarbetet och konsolideringen av
landets alla tillgångar tydligen gått fort och gjorts effektivt. Så
skickligt och så diskret har landet sörjt för sitt hus, att icke ens
dess närmaste granne trots alla lyssnare vid knutarna och alla
oinbjudna gäster tycks ha lyckats få veta mer än precis, vad
grekerna själva ansett nyttigt att meddela. Detta är i verkligheten
ett typiskt grekiskt drag, ett för denna högt begåvade
handelsnation fullkomligt naturligt karakteristikum, som varje
handelsresande torde ha haft många anledningar att till sin förargelse
lägga märke till, kanske först vid återkomsten hem. Ty greken
är slugare, än den mest besvikne och lurade provryttare i sin
största förtrytelse kan ge uttryck åt. Odysseus’ släkte är
ingalunda utdött, men ändock ha angriparna nu riktat sina anfall mot
de delar av landet, där just Odysseus hörde hemma.
Detta folk, som tänkt allt det snillrika, vi under tjugo sekler med
iver och beundran tillägnat oss, som varit den romerska kulturens
frikostiga fadder, detta folk kommer icke att kunna erövras. Det
är möjligt, att det åter en gång måste huka ned för yttre våld,
det är tänkbart, att det överlägsna italienska flyget hinner spränga
alla grekiska städer och byar i lerbitar, men ett är tämligen säkert:
att icke ens om himlen fördunklas av bombplan, kommer det
grekiska folket att skrämmas till döds därav. Ty detta folk är sedan
den första stund, det slog sig ned bland dessa rämnande kalkberg,
vant vid och berett på att en vacker dag få tak och väggar över
sig, att begravas under ruinerna av sina boningar. Detta lands
urgamla gud och hämnare är ingen nådig och mild beskyddare.
Han är Jordskakaren, han är havets Poseidon, och hans element
är det som kommer bergen att frätas sönder och rämna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
