689 (Svensk Tidskrift / Tjugusjunde årgången. 1940)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Har fänrik Stål skotska anor? Av Gösta Langenfelt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

blekstället vid stranden af strömmen, der man understundom såg
honom på en bänk på öpna fältet, med glasögonen på näsan,
läsande tidningarna — — —» Nedskrivaren fortsätter: »Det nöje
jag kände i Sergeanten Mac-Alpins umgänge, härledde sig icke
blott ifrån de berättelser han gjorde om sina egna äfventyr — — —
utan äfven ifrån hans minne af otaliga af Höglandets sagor — —.»
Och sedan börjar »En saga om Montrose», som handlar om ett
krig.

»Fänrik Stål», »Veteranen» och »Granadören» skymta så smått
här utan att det kan bli tal om någon fotografering;
berättarteknikens fint är dock densamma hos Scott och Runeberg: en äldre
soldat inviger en för fosterlandets historia intresserad yngre man
i stridernas anekdoter, en iakttagelse som i förbigående också
göres av Lindström (s. 274). De andra attributen: den enarmade
Mac-Alpine och den enarmade Granadören (båda med höger arm
bortskjuten, i olikhet mot Franzéns Den gamle knekten, som
Söderhjelm (II, 244) framdrager), Veteranens borstade blå (och gula)
uniform och »vandringstav i hand» med anklang till Mac-Alpine,
o. s. v. tala icke för en direkt påverkan, men för en omedveten
karakteriserande upptakt.[1]

I Torpflickans tre sista strofer höra vi krigarbrudens vemod
och sorg över att hennes fästman ej deltagit i striden, utan sökt
skydd för att värna sitt liv åt just henne: »O moder, jag har sökt

[1]
I »Björneborgs Tidning», 7/2 1930, framhålles, att Runebergs sagesman var
f. d. fänriken Karl Gustaf Polviander i Enehjelms kompani av Björneborgs
regemente. Där skrives:

»Efter kriget bosatte sig Polviander å Hainari kronoboställe i Kuru. Här
framlevde han — omgiven av talrika barn, han var två gånger gift — sin mannaålders
bästa dagar och åtnjöt som ’Hainari-fänriken’ sina sockenbors utomordentliga
aktning. Varje Karldag uppvaktades han av sina kvarlevande vapenkamrater, iförda
Björneborgs regementes ärorika vapenrock. Hedersbevisningarna inleddes med en
smattrande gevärssalva och militäriskt taktfasta hurrarop för regementets frejdade
fanbärare.

Polviander umgicks med hemtraktens ståndspersoner, särskilt sina forna
vapenkamrater och framför allt med sin förra kompanichef av Enehjelm på Ritoniemi.
Med denne fiskade och jagade han och det var under dessa färder som Runeberg
kom i beröring med honom. Om jordbruket på sitt kronoboställe bekymrade sig
den gamle krigaren ganska litet.»

Werner Söderhjelm uppger emellertid i andra delen av sin Runebergsbiografi
(s. 231), att Runeberg själv förnekat bekantskap med Polviander, medan han
däremot träffat en obetydlig krigsman från 1808—09 vid namn Pelander, som dock
var ointressant.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Tue Feb 20 23:30:00 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/svtidskr/1940/0695.html

		Svensk Tidskrift / Tjugusjunde årgången. 1940 / 689 (1870-1940) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|